| 1 | Herre Gud, hvilkom hämnden tillhörer; Gud, hvilkom hämnden tillhörer, bete dig. |
| 2 | Upphöj dig, du verldenes domare; vedergäll dem högfärdigom det de förtjena. |
| 3 | Herre, huru länge skola de ogudaktige, huru länge skola de ogudaktige pråla; |
| 4 | Och så högmodeliga tala; och alle ogerningsmän så berömma sig? |
| 5 | Herre, de förtrycka ditt folk, och plåga ditt arf. |
| 6 | Enkor och främlingar dräpa de, och faderlösa döda de; |
| 7 | Och säga: Herren ser det intet; och Jacobs Gud aktar det intet. |
| 8 | Märker dock, I galne ibland folket; och I dårar, när viljen I vise varda? |
| 9 | Den der örat planterat hafver, skulle han icke höra? Den der ögat gjort hafver, skulle han icke se? |
| 10 | Den der Hedningarna näpser, skulle han icke straffa? den der menniskorna lärer hvad de veta. |
| 11 | Men Herren vet menniskornas tankar, att de fåfängelige äro. |
| 12 | Säll är den som du, Herre, tuktar, och lärer honom genom din lag; |
| 13 | Att han tålamod hafva må, då illa går; tilldess dem ogudaktiga grafven beredd varder. |
| 14 | Ty Herren skall icke förkasta sitt folk, eller öfvergifva sitt arf. |
| 15 | Ty rätt måste dock blifva rätt; och thy måste all from hjerta tillfalla. |
| 16 | Ho står med mig emot de onda? Ho träder till mig emot de ogerningsmän? |
| 17 | Om Herren icke hulpe mig, så låge min själ fulltnär uti det stilla. |
| 18 | Jag sade: Min fot hafver stapplat; men din nåd, Herre, uppehöll mig. |
| 19 | Jag hade mycket bekymmer i mitt hjerta; men din tröst gladde mina själ. |
| 20 | Du kommer ju aldrig öfverens med dem skadeliga stolenom, som lagen illa uttyder. |
| 21 | De rusta sig emot dens rättfärdigas själ, och fördöma oskyldigt blod. |
| 22 | Men Herren är mitt beskärm, min Gud är mitt hopps tröst. |
| 23 | Och han skall vedergälla dem deras orätt, och skall förgöra dem för deras ondskos skull; Herren, vår Gud, skall förgöra dem. |
