| 1 | Och då Jethro, Presten i Midian, Mose svär, hörde allt det Gud gjort hade med Mose och hans folk Israel, att Herren hade fört Israel utur Egypten; |
| 2 | Tog han Zipora, Mose hustru, den han hade tillbakasändt; |
| 3 | Samt med hennes två söner; af hvilkom en het Gersom, ty han sade: Jag är vorden en utländning i främmande lande; |
| 4 | Och den andre Elieser, ty han sade: Mins faders Gud hafver varit min hjelp, och hafver frälst mig ifrå Pharaos svärde. |
| 5 | Då nu Jethro, Mose svär, och hans söner, och hans hustru kommo till honom i öknene in på Guds berg, der han lägret uppslagit hade; |
| 6 | Lät han säga Mose: Jag Jethro, din svär, är kommen till dig; och din hustru, och både hennes söner med henne. |
| 7 | Då gick Mose ut emot honom, och böjde sig för honom, och kysste honom. Och då de hade helsat hvarannan, gingo de in i tjället. |
| 8 | Då förtäljde Mose sinom svär allt det Herren hade gjort Pharao och de Egyptier, för Israels skull; och all den mödo, som de på vägenom haft hade, och att Herren hade hulpit dem. |
| 9 | Och Jethro fröjdade sig öfver allt det goda, som Herren hade gjort Israel; att han hade frälst dem ifrå de Egyptiers hand. |
| 10 | Och Jethro sade: Lofvad vare Herren, den eder frälst hafver ifrå de Egyptiers och Pharaos hand; den der kan frälsa sitt folk ifrå Egypti hand. |
| 11 | Nu vet jag, att Herren är större än alle gudar; derföre att de högmodeliga emot dem handlat hafva. |
| 12 | Och Jethro, Mose svär, tog bränneoffer, och offrade det Gudi. Då kom Aaron, och alle de äldste i Israel, till att äta bröd för Gudi med Mose svär. |
| 13 | Den andra morgonen satte sig Mose till att döma folket; och folket stod omkring Mose ifrå morgonen intill aftonen. |
| 14 | Då hans svär såg allt det han gjorde med folkena, sade han: Hvad är det du gör med folkena? Hvi sitter du allena, och allt folket står omkring dig ifrå morgonen allt intill aftonen? |
| 15 | Mose svarade honom: Folket kommer till mig, och frågar Gud om råd; |
| 16 | Ty då de hafva något att skaffa, komma de till mig, att jag skall döma emellan hvar och en och hans nästa; och visa dem Guds rätt, och hans lag. |
| 17 | Hans svär sade till honom: Det är icke godt som du gör. |
| 18 | Du gör ovisliga; så ock folket, som med dig är. Detta ärendet är dig för svårt, du kan icke uträtta det allena. |
| 19 | Men hör mina röst; jag vill gifva dig råd, och Gud skall vara med dig. Sköt du folket inför Gud, och framsätt ärenden för Gudi; |
| 20 | Och förse dem med rätt och lag, att du visar dem den väg, der de uti vandra skola, och de gerningar, som de göra skola. |
| 21 | Men sök dig upp ibland allt folket redeliga män, de som frukta Gud, sannfärdiga, och de som hata girighetena; dem sätt öfver dem, somliga öfver tusende, öfver hundrade, öfver femtio, och öfver tio; |
| 22 | De som alltid måga döma folket; men när någon svår sak är, att de må hafva henne inför dig, och de åtskilja alla de ringa saker; så varder det dig lättare, och de dragat med dig. |
| 23 | Om du det gör, kan du bestå hvad Gud dig bjuder; och allt detta folket kan gå hem till sitt igen med frid. |
| 24 | Mose hörde sins svärs röst, och gjorde allt, såsom han sade honom; |
| 25 | Och utvalde redeliga män utaf hela Israel, och gjorde dem till höfdingar öfver folket; somliga öfver tusende, öfver hundrade, öfver femtio, och öfver tio; |
| 26 | Att de alltid skulle döma folket; men hvad svåra saker voro, dem sköto de till Mose; och de ringa saker dömde de. |
| 27 | Och så lät Mose sin svär fara hem i sitt land igen. |
