| 1 | Detta är Salomos Ordspråk, Davids sons, Israels Konungs; |
| 2 | Till att deraf lära vishet och tukt; |
| 3 | Förstånd, klokhet, rättfärdighet, dom och fromhet; |
| 4 | Att de fåkunnige måga varda vise, och de ynglingar förnuftige och försigtige. |
| 5 | Den der vis är, han hörer till, och förbättrar sig; och den der förståndig är, han tager vid råd; |
| 6 | Att han skall förstå ordspråk, och deras uttydelse; de visas läro, och deras gåtor. |
| 7 | Herrans fruktan är begynnelsen till att lära; de galna förakta vishet och tuktan. |
| 8 | Min son, hör dins faders tuktan, och förlåt icke dine moders bud; |
| 9 | Ty detta är dino hufvude en skön prydning, och en kedja om din hals. |
| 10 | Min son, om skalkar locka dig, så följ icke; |
| 11 | Om de säga: Gack med oss, vi vilje vakta efter blod, och gildra för den oskyldiga utan sak; |
| 12 | Vi vilje dem uppsluka lefvande, såsom helvetet; och de fromma, såsom dem der neder i grafvena fara; |
| 13 | Vi vilje finna stora ägodelar; vi vilje fylla vår hus med rof; |
| 14 | Vågat med oss; en pung skall vara allas våras. |
| 15 | Min son, vandra intet den vägen med dem; vakta din fot för deras stig. |
| 16 | Ty deras fötter löpa till det ondt är, och skynda sig till att utgjuta blod. |
| 17 | Ty det är fåfängt utkasta nät för foglarnas ögon; |
| 18 | Och vakta de sjelfve efter hvarsannars blod; och den ene står efter den andras lif. |
| 19 | Alltså göra alle girige, att den ene tager dem andra lifvet bort. |
| 20 | Visheten klagar ute, och låter höra sig på gatomen. |
| 21 | Hon ropar i partomen ut för folket; hon talar sin ord i stadenom: |
| 22 | Huru länge viljen I, fåkunnige, fåkunnige vara; och de bespottare lust hafva till gabberi, och de galne hata lärdom? |
| 23 | Vänder eder till mitt straff; si, jag vill utsäga eder min anda, och göra eder min ord kunnig. |
| 24 | Efter jag nu kallar, och I neken det; jag räcker mina hand ut, och ingen aktar dertill; |
| 25 | Och I låten fara all min råd, och viljen icke mitt straff; |
| 26 | Så vill jag ock le åt edro ofärd, och begabba eder, när det kommer som I frukten; |
| 27 | När öfver eder kommer, såsom en storm, det I frukten, och edor ofärd såsom ett väder; när öfver eder kommer ångest och nöd. |
| 28 | Då skola de åkalla mig, men jag skall intet svara; de skola bittida söka mig, och intet finna; |
| 29 | Derföre, att de hatade lärdom, och ville icke hafva Herrans fruktan; |
| 30 | Ville icke mitt råd, och lastade all min straff. |
| 31 | Så skola de äta af sins väsendes frukt, och af sin råd mätte varda; |
| 32 | Att de fåkunnigas luste dräper dem, och de galnas lycka förgör dem. |
| 33 | Men den mig hörer, han skall säker blifva, och nog hafva, och för intet ondt frukta. |
