| 1 | En fattig man, den i sine fromhet vandrar, är bättre än en vrång man med sina läppar, den dock en dåre är. |
| 2 | Der man icke med förnuft handlar, der går det intet väl till; och den som snar är på fötterna, han stöter sig. |
| 3 | Ens menniskos galenskap förförer hans väg, att hans hjerta emot Herran vredgas. |
| 4 | Gods gör många vänner; men den fattige varder af sinom vännom förlåten. |
| 5 | Ett falskt vittne blifver icke ostraffadt; och den der lögn dristeliga talar, han skall icke undslippa. |
| 6 | Månge vakta uppå Förstans person; och alle äro dens vänner, som skänker gifver. |
| 7 | Den fattiga hata alle hans bröder, ja, ock hans vänner draga sig långt ifrå honom; och den som sig uppå ord förlåter, han får intet. |
| 8 | Den der klok är, han älskar sitt lif; och den förståndige finner godt. |
| 9 | Ett falskt vittne blifver icke ostraffadt; och den der lögn dristeliga talar, han skall förgås. |
| 10 | Dem galna höfves icke väl goda dagar, mycket mindre enom tjenare att råda öfver Förstar. |
| 11 | Den der tålig är, han är en klok menniska; och det är honom ärligit, att han odygd öfverse kan. |
| 12 | Konungens ogunst är såsom ens ungs lejons rytande; men hans gunst är såsom dagg på gräs. |
| 13 | En galen son är sins faders sorg, och en trätosam qvinna ett stadigt drypande. |
| 14 | Hus och ägodelar ärfvas af föräldrom; men en förnuftig hustru kommer af Herranom. |
| 15 | Lathet hafver sömn med sig, och en fåfäng själ skall hunger lida. |
| 16 | Den som budet bevarar, han bevarar sitt lif; men den sin väg föraktar, han skall dö. |
| 17 | Den som förbarmar sig öfver den fattiga, han lånar Herranom; han skall vedergälla honom godt igen. |
| 18 | Tukta din son, medan något hopp är; men låt icke dina själ dragas till att döda honom; |
| 19 | Ty stor harm kommer skada åstad; derföre låt honom lös, så kan du mer tukta honom. |
| 20 | Hör råd, och tag vid tuktan, att du sedan må vis varda. |
| 21 | Mång anslag äro uti ens mans hjerta; men Herrans råd blifver beståndandes. |
| 22 | Menniskona pryder hennes välgerning; och en fattig man är bättre än en ljugare. |
| 23 | Herrans fruktan fordrar till lifs; och skall mätt varda, att intet ondt skall hemsöka henne. |
| 24 | Den late gömmer sina hand i barmen, och förer henne icke till munnen igen. |
| 25 | Slår man bespottaren, så blifver den fåkunnige vis; straffar man en förståndigan, så varder han förnuftig. |
| 26 | Den som fadren förlägger, och modrena fördrifver, han är ett skamligit och förbannadt barn. |
| 27 | Låt af, min son, att höra den tuktan, som förer ifrå förnuftig Iäro. |
| 28 | Ett vrångt vittne bespottar domen; och de ogudaktigas mun uppslukar orätthetena. |
| 29 | Bespottarom är straff beredt, och slag på de dårars rygg. |
