| 1 | Visheten byggde sitt hus, och högg sju pelare; |
| 2 | Och slagtade sin boskap, skänkte sitt vin, och tillredde sitt bord; |
| 3 | Och sände sina tjenarinnor ut, till att bjuda upp på stadsens palats: |
| 4 | Den fåkunnig är, han komme hit; och till de dårar sade hon: |
| 5 | Kommer, äter af mitt bröd, och dricker af vinet, som jag skänker; |
| 6 | Öfvergifver det galna väsendet, så fån I lefva; och går på förståndsens väg. |
| 7 | Hvilken som tuktar bespottaren, han får skam igen; och den som straffar en ogudaktigan, han varder försmädad. |
| 8 | Straffa bespottaren intet, att han icke hatar dig; straffa den visa, han skall älska dig. |
| 9 | Gif dem visa, så skall han ännu visare varda; lär den rättfärdiga, så växer han till i lärdom. |
| 10 | Vishetenes begynnelse är Herrans fruktan, och förstånd lärer hvad heligt är; |
| 11 | Ty igenom mig skola dine dagar månge varda, och dins lifs år dig flere varda. |
| 12 | Äst du vis, så äst du dig vis; äst du en bespottare, så måste du umgälla det allena. |
| 13 | Men en galen ostadig qvinna, full med sqvaller, och fåvitsk; |
| 14 | Sitter i sins hus dörr, på en stol, högt uppe i stadenom; |
| 15 | Till att bjuda alla de der framom gå, och rättelliga vandra på sinom vägom: |
| 16 | Den der fåkunnig är, han komme hit. Och till de dårar säger hon: |
| 17 | Stulet vatten är sött, och fördoldt bröd är lustigt. |
| 18 | Men han vet icke, att der äro de döde, och hennes gäster uti djupa helvetet. |
