| 1 | Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem. |
| 2 | Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet. |
| 3 | Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene? |
| 4 | En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga. |
| 5 | Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall. |
| 6 | Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte. |
| 7 | Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen. |
| 8 | All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt. |
| 9 | Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene. |
| 10 | Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva. |
| 11 | Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro. |
| 12 | Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem; |
| 13 | Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola. |
| 14 | Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer. |
| 15 | Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade. |
| 16 | Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt. |
| 17 | Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda. |
| 18 | Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida. |
