| 1 | Tänk uppå din Skapare i dinom ungdom, förr än de onda dagar komma, och åran nalkas, då du varder sägandes: De behaga mig intet; |
| 2 | Förr än solen och ljuset, månen och stjernorna mörka varda, och molnen igenkomma efter regn; |
| 3 | På den tid, då väktarena i huset darra, och de starke kröka sig, och mölnarena stå fåfänge, derföre att de så få vordne äro; och synen varder mörk genom fenstren; |
| 4 | Och dörrarna på gatone tillslutna varda, så att rösten af qvarnene tystnar, och uppvaknar när foglen sjunger, och sångsens döttrar varda nedertryckta; |
| 5 | Så att de ock för höjderna frukta sig, och rädas på vägen; när mandelträt blomstras, och gräshoppan förtynges, och all lust förgås; ty menniskan far dit hon evinnerliga blifva skall; och de som gråta, gå omkring på gatone; |
| 6 | Förrän silftåget bortkommer, och guldkällan utlöper, och ämbaret gistnar vid brunnen, och hjulet söndergår vid brunnen. |
| 7 | Ty stoftet måste åter komma till jord igen, såsom det varit hafver, och anden till Gud igen, den honom gifvit hafver. |
| 8 | Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är fåfängelighet. |
| 9 | Den samme Predikaren var icke allenast vis; utan han lärde ock folket god lärdom, och märkte, och utransakade, och sammansatte mång ordspråk. |
| 10 | Predikaren sökte, att han måtte finna tacknämlig ord, och skref rätt sanningenes ord. |
| 11 | Denna de visas ord äro spjut och naglar, skrefne genom församlingenes mästare, och gifne af enom herda. |
| 12 | Tag dig vara, min son, för andra flere; ty ingen ände är uppå att dikta böcker, och mycken predikan gör kroppen trött. |
| 13 | Låt oss höra hufvudsummona till all lärdom: Frukta Gud, och håll hans bud; ty det hörer allom menniskom till. |
| 14 | Ty Gud skall hafva fram alla gerningar för domen; ja, ock de der fördolda äro, ehvad de äro goda eller onda. |
