| 1 | All ting hafva sin tid, och allt det man företager under himmelen hafver sina stund. |
| 2 | Födas hafver sin tid, dö hafver sin tid; plantera hafver sin tid, upprycka det som planteradt är hafver sin tid. |
| 3 | Dräpa hafver sin tid, läka hafver sin tid; nederbryta hafver sin tid, bygga hafver sin tid. |
| 4 | Gråta hafver sin tid, le hafver sin tid; klaga hafver sin tid, dansa hafver sin tid. |
| 5 | Förkasta sten hafver sin tid, församia sten hafver sin tid; famntaga hafver sin tid, hafva famntag fördrag hafver sin tid. |
| 6 | Uppsöka hafver sin tid, borttappa hafver sin tid; behålla hafver sin tid, bortkasta hafver sin tid. |
| 7 | Sönderrifva hafver sin tid, sammansömma hafver sin tid; tiga hafver sin tid, tala hafver sin tid. |
| 8 | Älska hafver sin tid, hata hafver sin tid; strid hafver sin tid, frid hafver sin tid. |
| 9 | Man arbete huru man vill, så kan man intet mer uträtta. |
| 10 | Deraf såg jag den mödo, som Gud menniskomen gifvit hafver, att de deruti skola plågade varda. |
| 11 | Men han gör all ting väl i sinom tid, och låter deras hjerta ängslas derom, huru det gå skall i verldene; ty menniskan kan dock icke finna uppå det verk, som Gud gör, hvarken begynnelse eller ända. |
| 12 | Derföre märkte jag, att intet är bättre deruti, än att vara glad, och fara väl med sig i sina dagar. |
| 13 | Ty hvar och en menniska, som äter och dricker, och är vid ett godt mod i allt sitt arbete, det är en Guds gåfva. |
| 14 | Jag märker, att allt det som Gud gör, det består alltid; man kan intet lägga dertill, eller taga derifrå; och sådant gör Gud, på det att man skall frukta honom. |
| 15 | Hvad Gud gör, det blitver så, och hvad han göra vill, det måste ske; ty han tänker dertill, och fullföljer det. |
| 16 | Ytterligare såg jag under solene domaresäte, der var ett ogudaktigt väsende; och rättvisones säte, der voro ogudaktige. |
| 17 | Då tänkte jag i mitt hjerta: Gud måste döma den rättfärdiga och den ogudaktiga; ty allt det man företager, hafver sin tid, och all verk. |
| 18 | Jag sade i mitt hjerla om menniskors väsende: Skulle Gud utvälja dem, och låter det dock synas som de voro fä? |
| 19 | Ty menniskone går såsom fä; såsom det dör, så dör ock hon, och hafva alle enahanda anda; och menniskan hafver intet mer än fä; ty allt är fåfängelighet. |
| 20 | Allt far till ett rum; allt är gjordt af stoft, och varder till stoft igen. |
| 21 | Ho vet, om menniskones ande far uppåt, och fänadens ande nederåt, under jordena? |
| 22 | Derföre säger jag, att intet är bättre, än att en menniska är glad i sitt arbete; ty det är hennes del. Ty ho vill dertill komma henne, att hon ser hvad efter henne ske skall? |
