| 1 | Ty ho vet hvad menniskone nyttigt är i sin lifstid, medan hon lefver i sine fåfängelighet, hvilken är som en skugge? Eller ho vill säga menniskone, hvad efter henne komma skall under solene? |
| 2 | Ett godt rykte är bättre än god salva, och dödsens dag bättre än födelsedagen. |
| 3 | Bättre är gå i sorgahus än i gästabådshus; uti det ena är alla menniskors ändalykt, och den lefvande lägger det uppå hjertat. |
| 4 | Sörja är bättre än le; ty genom sorg varder hjertat förbättradt. |
| 5 | De visas hjerta är i sorgahuset, och dårars hjerta i glädjehuset. |
| 6 | Bättre är höra dens visas straff, än att höra dårars sång. |
| 7 | Ty dårars löje är såsom sprakande af törne under grytone; och det är ock fåfängelighet. |
| 8 | En genvördig gör en visan oviljog, och förderfvar ett mildt hjerta. |
| 9 | Änden på ett ting är bättre än dess begynnelse; en tålig ande är bättre än en hög ande. |
| 10 | Var icke hastig till vrede; ty vreden hvilar uti ens dåras hjerta. |
| 11 | Säg icke: Hvad är det, att de förra dagar voro bättre än denne? Ty du frågar sådant icke visliga. |
| 12 | Vishet är god mild arfvedelen, och hjelper, att en kan glädja sig af solene. |
| 13 | Ty vishet beskärmar; penningar beskärma ock; men visheten gifver lif honom, som henne hafver. |
| 14 | Se på Guds verk; ty ho kan rätta det han gör krokot? |
| 15 | I goda dagar var glad, och den onda dagen tag ock till godo; ty denna skapade Gud jemte den andra, att menniskan icke skall veta hvad tillkommande är. |
| 16 | Jag hafver allahanda sett i mine fåfängelighets tid: Det är en rättfärdig, och förgås i sine rättfärdighet; och det är en ogudaktig, som länge lefver i sine ondsko. |
| 17 | Var icke allt för mycket rättfärdig, ej heller för mycket vis, att du icke förderfvar dig. |
| 18 | Var icke allt för mycket ogudaktig, och galnas icke, att du icke dör i otid. |
| 19 | Det är godt att du detta fattar, och att du ock icke släpper det andra utu dina hand; ty den der Gud fruktar, han undkommer det allt. |
| 20 | Vishet stärker den visa, mer än tio väldige, som i stadenom äro. |
| 21 | Ty det är ingen menniska på jordene, som godt gör, och icke syndar. |
| 22 | Lägg ock icke på hjertat allt det man säger; på det du icke skall höra din tjenare banna dig. |
| 23 | Ty ditt hjerta vet, att du ock ofta androm bannat hafver. |
| 24 | Sådant allt hafver jag försökt visliga. Jag tänkte: Jag vill vara vis; men visheten kom långt ifrå mig. |
| 25 | Det är fjerran, hvad skall det varda? Och det är fast djupt, ho kan finnat? |
| 26 | Jag vände mitt hjerta till att förfara, och uppspörja, och uppsöka vishet och konst, till att förfara de ogudaktigas dårhet, och de galnas villfarelse; |
| 27 | Och fann, att en sådana qvinna, hvilkens hjerta är nät och snara, och hennes händer bojor äro, är bittrare än döden. Den Gudi täck är, han undkommer henne; men syndaren varder genom henne fången. |
| 28 | Si, det hafver jag funnit, säger Predikaren, hvart efter det andra, att jag måtte finna konst. |
| 29 | Och min själ söker ännu, och hafver intet funnit. Ibland tusende hafver jag funnit en man; men ingen qvinno hafver jag funnit ibland alla. Allena skåda härtill: Jag hafver funnit, att Gud hafver gjort menniskona rätta; men de söka många konster. |
