| 1 | Ho är som en vis? Och ho kan det uttyda? Menniskones vishet upplyser hennes ansigte; men den der oförvägen är, honom hatar man. |
| 2 | Jag håller Konungens ord, och Guds ed. |
| 3 | Var icke för hastig till att gå ifrå hans ansigte, och blif icke i en ond sak; ty han gör hvad honom lyster. |
| 4 | I Konungens ord är magt, och ho kan säga till honom: Hvad gör du? |
| 5 | Den der budet håller, han skall intet ondt försöka; men ens vis mans hjerta vet tid och sätt. |
| 6 | Ty hvart och ett anslag hafver sin tid och sätt; ty menniskones olycka är mycken med henne. |
| 7 | Ty hon vet icke hvad varit hafver; och ho kan säga henne, hvad varda skall? |
| 8 | En menniska hafver icke magt öfver andan, till att förmena andan; och hafver icke magt i dödsens tid, och varder icke lös gifven i stridene; och ett ogudaktigt väsende hjelper den ogudaktiga intet. |
| 9 | Allt det hafver jag sett, och gaf mitt hjerta till all verk, som ske under solene; en menniska råder understundom öfver den andra, sig till skada. |
| 10 | Och der såg jag ogudaktiga, som begrafne voro; som gångit och vandrat hade i heligt rum, och voro förgätne i staden, att de så gjort hade; det är ock fåfängelighet. |
| 11 | Efter det icke straxt går domen öfver onda gerningar, varder menniskones hjerta fullt till att göra ondt. |
| 12 | Om en syndare hundrade resor illa gör, och dock länge lefver, så vet jag likväl, att dem varder väl gångande, som Gud frukta, de som hans ansigte frukta. |
| 13 | Ty dem ogudaktiga varder icke väl gångandes, och såsom en skugge skola de icke länge lefva, som icke Gud frukta. |
| 14 | Det är en fåfängelighet, som sker uppå jordene. Någre äro rättfärdige, och dem går, såsom de hade de ogudaktigas gerningar gjort; och någre äro ogudaktige, och dem går, såsom de hade de rättfärdigas gerningar gjort. Jag sade: Det är ock fåfängelighet. |
| 15 | Derföre prisade jag glädjena, att menniskan intet bättre hafver under solene, än äta och dricka, och vara glad; och sådant får hon af sitt arbete i sine lifsdagar, som Gud henne gifver under solene. |
| 16 | Jag gaf mitt hjerta till att veta vishet, och till att skåda den vedermödo, som på jordene sker; att ock en hvarken dag eller natt får sömn i sin ögon. |
| 17 | Och jag såg all Guds verk; ty en menniska kan icke finna det verk, som under solene sker; och ju mer menniskan arbetar till att söka, ju mindre finner hon. Om hon än säger: Jag är vis, och vet det, så kan hon dock icke finnat. |
