| 1 | Salomos Höga Visa. |
| 2 | Han kysse mig med sins muns kyssande; ty din bröst äro ljufligare än vin; |
| 3 | Att man må lukta din goda salvo; ditt Namn är en utgjuten salva; derföre hafva pigorna dig kär. |
| 4 | Drag mig efter dig, så löpe vi; Konungen förde mig in uti sin kammar: Vi fröjde oss, och äre glade öfver dig; vi tänke uppå din bröst mer än uppå vin; de fromme älska dig. |
| 5 | Jag är svart, men ganska täck, I Jerusalems döttrar, såsom Kedars hyddor, såsom Salomos tapeter. |
| 6 | Ser icke derefter, att jag så svart är; ty solen hafver bränt mig; mins moders barn vredgas emot mig. Man hafver satt mig till vingårdsvaktersko; men min vingård, den jag hade, bevarade jag icke. |
| 7 | Säg mig du, den min själ älskar, hvar du beter, hvar du hvilar om middagen; att jag icke skall gå hit och dit, till dina stallbröders hjordar. |
| 8 | Känner du dig icke, du dägeligasta ibland qvinnor, så gack uppå fårens fotspår, och bet din kid vid herdahusen. |
| 9 | Jag liknar dig, min kära, vid mitt resigtyg, vid Pharaos vagnar. |
| 10 | Dina kinder stå ljufliga i spann, och din hals i kedjo. |
| 11 | Vi vilje göra dig gyldene spann med silfdoppor. |
| 12 | Då Konungen vände sig hit, gaf min nardus sina lukt. |
| 13 | Min vän är mig ett knippe af myrrham, det emellan min bröst hänger. |
| 14 | Min vän är mig en drufva Copher, uti de vingårdar i EnGedi. |
| 15 | Si, min kära, du äst dägelig; dägelig äst du, din ögon äro såsom dufvoögon. |
| 16 | Si, min vän, du äst dägelig och ljuflig; vår säng grönskas. |
| 17 | Vår hus bjelkar äro cedreträ; våre sparrar äro cypress. |
