| 1 | Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalenom. |
| 2 | Såsom en ros ibland törne, så är min kära ibland döttrarna. |
| 3 | Såsom ett äpleträ ibland skogsträ, så är min vän ibland sönerna; jag sitter under dens skugga, som jag begärar, och hans frukt är minom hals söt. |
| 4 | Han hafver mig in uti vinkällaren, och kärleken är hans baner öfver mig. |
| 5 | Han vederqvicker mig med blomster, och uppfriskar mig med äple; ty jag är krank af älskog. |
| 6 | Hans venstra hand ligger under mitt hufvud, och hans högra hand omfamnar mig. |
| 7 | Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår, eller vid hinder i markene, att I icke uppväcken eller omaken mina käresto, tilldess henne sjelf lyster. |
| 8 | Detta är mins väns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna. |
| 9 | Min vän är lik enom råbock, eller ungom hjort; si, han står bak vår vägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret. |
| 10 | Min vän svarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit. |
| 11 | Ty si, vintren är förgången, regnet är öfverståndet, och är sin väg; |
| 12 | Blomstren äro utgångna på markene; vårtiden är kommen, och turturdufvan låter sig höra i vårt land; |
| 13 | Fikonaträt är knoppadt, vinträn blomstras, och gifva sina lukt; statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit. |
| 14 | Min dufva uti stenklyftor, uti bergsrefvor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit. |
| 15 | Tager oss räfvar, de små räfvar, som förderfva vingårdar; ty våra vingårdar blomstras. |
| 16 | Min vän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser; |
| 17 | Intilldess att dagen sval varder, och skuggorna afvika; vänd om, blif såsom en rå, min vän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen. |
