| 1 | Min vän är nedergången uti sin örtagård, till örtasängarna, att han sig der förlusta skall i örtagårdarna, och hemta roser. |
| 2 | Min vän är min, och jag är hans, den sig ibland roser förlustar. |
| 3 | Du äst dägelig, min kära, såsom Thirza; lustig såsom Jerusalem, förskräckelig såsom en härordan. |
| 4 | Vänd din ögon ifrå mig, förty de göra mig brinnande; ditt hår är såsom en getahjord, de som på berget Gilead klippte äro. |
| 5 | Dine tänder äro såsom en fårahjord, de der tvagne komma utu vatten, hvilke allesammans äro med tvillingar hafvande, och ingen ibland dem är ofruktsam. |
| 6 | Dine kinder äro såsom skörden på granatäplet, emellan dina lockar. |
| 7 | Sextio äro Drottningarna, och åttatio frillorna, och på jungfrurna är intet tal; |
| 8 | Men en är min dufva, min fromma; en är sine moder kärast, och sine moders utkorada. Då döttrarna sågo henne, prisade de henne saliga; Drottningarna och frillorna lofvade henne. |
| 9 | Ho är denna, som uppgår såsom en morgonrodne, dägelig såsom månen, utkorad såsom solen, förskräckelig såsom en härordan? |
| 10 | Jag är nedergången i nöttagården, till att skåda telningarna vid bäcken; till att skåda, om vinträt blomstrades, om granatäplen grönskades. |
| 11 | Min själ visste icke, att han mig intill AmmiNadibs vagnar satt hade. |
| 12 | Vänd om, vänd om, o Sulamith; vänd om, vänd om, att vi måge skåda dig; hvad sen I på Sulamith annat, än dans i Mahanaim? |
| 13 | |
