| 1 | Ty Herren skall förbarma sig öfver Jacob, och ännu utkora Israel, och sätta dem uti sitt land: och främlingar skola gifva sig till dem, och hålla sig intill Jacobs hus; |
| 2 | Och folk skola, dem till sig taga, och hafva dem in till sitt rum, så att Israels hus skall äga dem uti Herrans land till tjenare och tjenarinnor; och skola hålla dem fångna, af hvilkom de fångne voro, och skola råda öfver sina plågare. |
| 3 | Och på den tiden, då Herren varder dig ro gifvandes ifrå din jämmer och vedermöda, och ifrå den hårda träldom, der du uti varit hafver; |
| 4 | Så skall du föra ett sådant ordspråk emot Konungen af Babel, och säga: Huru är det nu ute med plågarenom, och beskattningen hafver en ända? |
| 5 | Herren hafver sönderbrutit de ogudaktigas ris, de väldigas ris; |
| 6 | Den som folk slog i grymhet utan återvändo, och med stränghet rådandes var öfver Hedningarna, och förföljde dem utan barmhertighet. |
| 7 | Nu hafver dock hela verlden ro, och är stilla, och fröjdar sig i glädje. |
| 8 | Ock fröjda sig furoträn öfver dig, och de cedreträ i Libanon (och säga): Efter du ligger, så kommer ingen upp, som oss afhugger. |
| 9 | Helvetet dernedre bäfvade för dig, emot din tillkommelse; det uppväcker dig de döda, alla verldenes bockar, och bad alla Hedningarnas Konungar uppstå utaf sina stolar; |
| 10 | Att de skulle, en efter den andra, tala, och säga till dig: Du äst ock slagen lika som vi, och dig går lika som oss. |
| 11 | Ditt prål är neder till helvete faret, samt med dina harpors klingande; mal skall vara din säng, och matkar ditt öfvertäckelse. |
| 12 | Huru äst du af himmelen fallen, du sköna morgonstjerna? Huru äst du till jordena fallen, du som försvagade Hedningarna? |
| 13 | Tänkte du dock uti ditt hjerta: Jag vill stiga upp i himmelen, och förhöja min stol upp öfver Guds stjernor. Jag vill sätta mig på vittnesbördsens berg, på den sidon norrut. |
| 14 | Jag vill fara öfver de höga skyar, och vara den Aldrahögsta lik. |
| 15 | Ja, till helvetes far du, vid kulones sida. |
| 16 | Den dig ser, han skall skåda dig, och se uppå dig (och säga): Är det den man, som verldena skälfvande gjorde, och Konungariken bäfvande; |
| 17 | Den der jordenes krets ödelade, och städerna derinne nederslog, och gaf icke sina fångar lösa? |
| 18 | Allesamman Hedningarnas Konungar ligga dock med äro, hvar och en i sitt hus; |
| 19 | Men du äst förkastad utu dine graf, såsom en förderfvad gren, såsom de slagnas klädnad, som med svärd ihjälstungne äro, hvilke nederfara till helvetes stenar, såsom ett förtrampadt as. |
| 20 | Du skall icke såsom de begrafven varda; ty du hafver förderfvat ditt land, och slagit ditt folk; ty man skall aldrig tänka på den ondskofulla sädena. |
| 21 | Reder till, att man må slagta hans barn, för deras fäders missgerningars skull, att de icke uppkomma eller ärfva landet, eller göra jordenes krets fullan med fiendar. |
| 22 | Och jag skall öfver dem komma säger Herren Zebaoth, och i Babel utrota hans åminnelse, hans igenlefda, affödo och efterkommande, säger Herren; |
| 23 | Och skall göra honom igelkottom till arfs, och till en vattusjö, och skall sopa honom med förderfvelsens qvast, säger Herren Zebaoth. |
| 24 | Herren Zebaoth hafver svorit, och sagt: Hvad gäller, att det skall så ske som jag tänker, och skall så blifva, som jag i sinnet hafver; |
| 25 | Att Assur nederlagd varder i mitt land, och jag förtrampar honom på min berg; på det hans ok skall af dem taget varda, och hans börda af deras hals komma. |
| 26 | Detta äro de anslag, som han hafver öfver all land, och det är den uträckta hand öfver alla Hedningar. |
| 27 | Ty Herren Zebaoth hafver det beslutit; ho vill förmenat? Och hans hand är uträckt; ho kan afvända henne? |
| 28 | I det året, då Konung Ahas blef död, vardt denne tungen sedd. |
| 29 | Fröjda dig icke så fast, du Philistea, att det ris, som dig slog, sönderbrutet är; ty utaf ormsens rot skall komma en basilisk, och hans frukt skall vara en brinnande flygande drake. |
| 30 | Ty de torftigas förstfödingar skola berga sig, och de fattige tryggeliga hvila sig; men dina rot vill jag dräpa med hunger, och skall han förgöra dina igenlefda. |
| 31 | Jämra dig, du port, ropa, du stad, hela Philistea är förtviflad; ty nordanefter kommer en rök, och ingen ensam är uti hans tjäll. |
| 32 | Och hvad varda Hedningarnas båd sägande? Nämliga att Herren hafver grundat Zion, och der skola hans folks elände hafva tillflykt. |
