| 1 | Stig neder, jungfru, du dotter Babel; sätt dig i stoftet, sätt dig uppå jordena; ty de Chaldeers dotter hafver ingen stol mer; man skall icke mer kalla dig den sköna och lustiga. |
| 2 | Tag qvarnena, och mal mjöl; lös upp dina lockar, drag af skorna, blotta benen, vad öfver flodena; |
| 3 | Att din skam skall upptäckt, och din blygd sedd varda. Jag skall hämnas, och ingen menniska skall bedja mig det af. |
| 4 | (Detta gör) vår förlossare, den der heter Herren Zebaoth, den Helige i Israel. |
| 5 | Sätt dig uti det stilla; gack in uti mörkret, du Chaldeers dotter; ty du skall icke mer heta fru öfver Konungarike. |
| 6 | Ty då jag på mitt folk vred var, och ohelgade min arfvedel, öfvergaf jag dem uti dina hand; men du beviste dem ingen barmhertighet, och öfver de gamla, gjorde du oket alltför svårt; |
| 7 | Och tänkte: Jag är en Drottning evinnerliga; du hafver härtilldags ännu icke fattat det i hjertat, eller tänkt deruppå, huru det skulle gå med dem i framtiden. |
| 8 | Så hör nu detta, du som i vällust lefver, och så säker sitter, och säger i ditt hjerta: Jag äret, och ingen mer; jag blifver icke enka, eller ofruktsam. |
| 9 | Båda, dessa stycken skola dig hasteliga öfvergå på en dag, att du en barnlös och enka blifva skall; ja, fullkommeliga skola de öfver dig komma, för dina många trollkarlars skull, och för dina besvärjares skull, af hvilkom en stor hop när dig är. |
| 10 | Ty du hafver förlåtit dig uppå dins ondsko, då du tänkte: Man ser mig intet. Din vishet och konst hafver förstört dig, att du säger i ditt hjerta: Jag äret, och ingen mer. |
| 11 | Derföre skall en olycka komma öfver dig, så att du icke skall veta, när hon kommer; och ett ofall skall falla uppå dig, det du icke skall försona kunna; ty med hast skall ett skörl komma öfver dig, det du icke förser. |
| 12 | Så gack nu fram med dina besvärjare, och med dina många trollkarlar, ibland hvilka du dig ifrå din ungdom bemödt hafver; om du kunde behjelpa dig, om du kunde stärka dig. |
| 13 | Ty du äst trött för dina många anslags skull; gånge fram och hjelpe dig de mästare i himmelens lopp, och de stjernokikare, som efter månader räkna, hvad öfver dig komma skall. |
| 14 | Si, de äro såsom strå, hvilket elden uppbränner; de kunna icke fria deras lif för låganom; ty ingen glöd skall blifva, der man må värma sig vid, eller eld, der man vid sitta kan. |
| 15 | Alltså äro de, under hvilka du dig bemödt hafver, dine köpmän af din ungdom; hvar och en varder gångandes sin gång hit och dit, och du hafver ingen hjelpare. |
