| 1 | Hörer detta, I af Jacobs hus, I som nämnens af Israel! namn, och af Juda vatten flutne ären; som svärjen vid Herrans Namn, och ihågkommen Israels Gud, dock icke i sanningene eller rättfärdighetene. |
| 2 | Ty de nämna sig af dem heliga stadenom, och trösta uppå Israels Gud; som kallas Herren Zebaoth. |
| 3 | Jag hafver tillförene förkunnat detta tillkommande; utaf minom mun är det gånget, och jag hafver låtit säga det; och gör det också med hast, att det kommer. |
| 4 | Ty jag vet, att du äst hård, och ditt halsband är en jernsena, och ditt änne är af koppar. |
| 5 | Jag hafver förkunnat dig det tillförene, och hafver låtit säga dig det, förr än det kom; på det att du icke skulle säga: Min afgud gör det, och mitt beläte, och min afgud hafver det befallt. |
| 6 | Allt detta hörde och såg du, och hafver dock icke förkunnat det; ty jag hafver tillförene låtit säga dig ny och fördold ting, de du icke visste. |
| 7 | Men nu är det skapadt, och icke på den tiden, och du hafver icke hört deraf en dag tillförene; på det du icke skulle säga: Si, det visste jag väl. |
| 8 | Ty du hörde det intet, och visste det ock intet, och ditt öra var på den tiden icke öppnadt; men jag visste väl, att du skulle föraktat, och äst en öfverträdare kallad allt ifrå moderlifvet. |
| 9 | Derföre är jag för mitt Namns skull långmodig, och för min pris skull vill jag, dig till nytto, hålla tillbaka, att du icke skall utrotad varda. |
| 10 | Si, jag vill bepröfva dig, men icke såsom silfver; utan jag vill göra dig utkoradan uti bedröfvelsens ugn. |
| 11 | För mina skull, ja, för mina skull vill jag görat; på det jag icke skall försmädad varda; ty jag vill icke gifva mina äro enom androm. |
| 12 | Hör mig, Jacob, och du Israel, min kallade: Jag äret; jag är den förste, jag är den siste. |
| 13 | Min hand hafver grundat jordena, och min högra hand hafver omspannat himmelen; hvad jag kallar, det står straxt redo. |
| 14 | Församler eder alle, och hörer: Hvilken är ibland dessa, som detta förkunna kan? Herren älskar honom; derföre skall han bevisa sin vilja på Babel, och sin arm på de Chaldeer. |
| 15 | Tag, ja, Jag hafver sagt det, jag hafver kallat honom; jag vill ock låta honom komma, och hans väg skall honom lyckas. |
| 16 | Går hit till mig, och hörer detta: Jag hafver tillförene icke hemliga talat; ifrå den tiden, då det taladt vardt, är jag der. Och nu sänder mig Herren Herren, och hans Ande. |
| 17 | Så säger Herren, din förlossare, den Helige i Israel: Jag är Herren din Gud, den dig lärer hvad nyttigt är, och leder dig på den vägen, som du går. |
| 18 | O! att du ville akta uppå, min bud; så skulle din frid vara såsom en vattuström, och din rättfärdighet såsom hafsens våg; |
| 19 | Och din säd skulle varda såsom sand, och dins lifs frukt såsom hans små stenar; hvilkens namn icke skulle utrotadt varda, eller utstruket för mig. |
| 20 | Går ut af Babel, flyr ifrå de Chaldeer med glada röst; förkunner, och låter det höra, förer det ut allt intill verldenes ända; säger: Herren hafver förlossat sin tjenare Jacob. |
| 21 | De hade ingen törst, då han ledde dem i öknene; han lät dem flyta vatten ut af bergklippone, han klöf bergklippona, och der rann ut vatten. |
| 22 | Men de ogudaktige, säger Herren, hafva ingen frid. |
