| 1 | Detta är Herrans ord, som till Propheten Jeremia skedde emot alla Hedningar. |
| 2 | Emot Egypten. Emot Pharao Necho här, Konungens i Egypten, hvilken låg vid den älfven Phrath i Charchemis, den NebucadNezar, Konungen i Babel, slog, uti fjerde årena Jojakims, Josia, sons, Juda Konungs. |
| 3 | Reder till sköld och spjut, och drager ut till slags. |
| 4 | Spänner hästar före, och låter resenärer stiga till häst; sätter hjelmar uppå, och hvässer spjut, och drager pansare uppå. |
| 5 | Men huru kommer det till, jag ser att de äro förtviflade, och gifva flykt, och deras hjeltar slagne äro? De fly, så att de intet se sig om; förskräckelse är på alla sidor, säger Herren. |
| 6 | Den raske kan icke undfly, eller den starke undkomma; norrut vid den älfven Phrath äro de fallne och nederlagde. |
| 7 | Hvar är nu den som hit uppdrog såsom en ström, och hans böljor upplyfte sig såsom i älfvene? |
| 8 | Egypten drog upp såsom en ström, och hans böljor upplyfte sig såsom i älfvene, och sade: Jag vill draga upp, och öfvertäcka landet, och förderfva staden, samt med dem som bo derinne. |
| 9 | Nu väl, sitter upp på hästarna; ruller åstad med vagnarna; låter de hjeltar utdraga; de Ethioper och utaf Libyen, som sköld föra; och de skyttar af Lydien. |
| 10 | Ty detta är Herrans Herrans Zebaoths dag, en hämndadag, att han skall hämnas öfver sina fiendar; svärdet skall fräta, och af deras blod fullt och drucket varda; ty de måste varda Herranom Herranom Zebaoth ett slagtoffer, i nordlanden vid den älfvena Phrath. |
| 11 | Gack upp till Gilead, och hemta salvo, du jungfru dotter utur Egypten; men det är fåfängt, att du mycken läkedom brukar, du varder dock intet helbregda. |
| 12 | Din skam är ibland Hedningarna kunnig vorden; af ditt jämrande är landet fullt; ty den ene hjelten faller öfver den andra, och ligga både tillsammans omkull. |
| 13 | Detta är Herrans ord, som han talade till Propheten Jeremia, då NebucadNezar, Konungen i Babel, åstad drog, till att slå Egypti land: |
| 14 | Förkunner det uti Egypten, och säger till uti Migdal; låter hörat i Noph och Thahpanhes, och säger: Ställ dig till värn; ty svärdet skall uppfräta allt det omkring dig är. |
| 15 | Huru går det till, att dine väldige falla till markena, och kunna icke blifva ståndande? Herren hafver så stört dem omkull. |
| 16 | Han gör det, att månge af dem falla, att den ene med den andra omkull ligger. Så sade de: Upp, låter oss draga till vårt folk uti vårt fädernesland igen, för tyrannens svärd. |
| 17 | Det samma rope man efter dem: Pharao, Konungen i Egypten, ligger; han hafver öfvergifvit sin tjäll. |
| 18 | Så sant som jag lefver, säger den Konungen, som Herren Zebaoth heter: Han skall komma farandes så hög som det berget Thabor ibland bergen är, och lika som Carmel vid hafvet är. |
| 19 | Skicka dig till att färdas, du inbyggerska, dotter Egypten; ty Noph skall varda öde, och uppbrändt, så att ingen skall bo deruti. |
| 20 | Egypten är en ganska skön kalf; men slagtaren kommer nordanefter. |
| 21 | Och de då dagakarlar, som bo derinne, äro ock såsom gödde kalfvar; men de måste dock likväl vända om, varda alle tillsammans flyktige, och skola intet kunna bestå; ty deras o1yckos dag skall öfver dem komma, nämliga deras hemsöknings tid. |
| 22 | De komma så att en gny går af harnesket, och komma med härskraft, och föra yxer öfver dem såsom vedahuggare. |
| 23 | De samme skola så hugga uti deras skog, säger Herren, att det skall intet kunna räknas; ty de äro flere än gräshoppor, de ingen räkna kan. |
| 24 | Dottren Egypten står med skam; ty hon är thy nordländsko folkena i händer gifven. |
| 25 | Herren Zebaoth, Israels Gud, säger: Si, jag vill hemsöka det ämbetes folk i No, och Pharao och Egypten, samt med sina gudar och Konungar; ja, Pharao, med alla de som förlåta sig uppå honom; |
| 26 | Så att jag skall gifva dem i deras händer, som efter deras lif stå, och uti NebucadNezars, Konungens i Babel, och hans tjenares händer; och sedan skall du besitten varda, lika som i förtiden, säger Herren. |
| 27 | Men du, min tjenare Jacob, frukta dig intet, och du Israel, förtvifla intet; ty si, jag skall hjelpa dig fjerranefter, och dina säd utu sins fängelses lande, så att Jacob skall igenkomma, och vara i frid, och hafva nog, och ingen skall förskräcka honom. |
| 28 | Derföre frukta dig intet, du Jacob, min tjenare, säger Herren; ty jag är när dig. Med allom Hedningom, dit jag dig fördrifvit hafver, skall jag en ända göra; men på dig vill jag icke göra en ända, utan skall näpsa dig med måttelighet, på det jag icke skall låta dig blifva ostraffad. |
