| 1 | Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste. |
| 2 | Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena. |
| 3 | Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid. |
| 4 | Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben. |
| 5 | Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo. |
| 6 | Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene. |
| 7 | Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar. |
| 8 | Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön. |
| 9 | Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt. |
| 10 | Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum. |
| 11 | Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort. |
| 12 | Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom. |
| 13 | Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar. |
| 14 | Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa. |
| 15 | Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka. |
| 16 | Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko. |
| 17 | Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta. |
| 18 | Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom. |
| 19 | Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver. |
| 20 | Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det. |
| 21 | Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu. |
| 22 | Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända; |
| 23 | Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor. |
| 24 | Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom. |
| 25 | Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom. |
| 26 | Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp. |
| 27 | Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen; |
| 28 | Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer; |
| 29 | Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet; |
| 30 | Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig. |
| 31 | Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga; |
| 32 | Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet. |
| 33 | Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat; |
| 34 | Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene; |
| 35 | Och låta deras sak för Gudi orätta vara; |
| 36 | Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet. |
| 37 | Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning; |
| 38 | Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning? |
| 39 | Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder. |
| 40 | Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran. |
| 41 | Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen. |
| 42 | Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat; |
| 43 | Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet. |
| 44 | Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde. |
| 45 | Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken. |
| 46 | Alle våre fiender gapa med munnen emot oss. |
| 47 | Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest. |
| 48 | Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer. |
| 49 | Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända; |
| 50 | Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill. |
| 51 | Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull. |
| 52 | Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak. |
| 53 | De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar. |
| 54 | De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig. |
| 55 | Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone; |
| 56 | Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande. |
| 57 | Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet. |
| 58 | Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif. |
| 59 | Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt. |
| 60 | Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig. |
| 61 | Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig; |
| 62 | Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga. |
| 63 | Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig. |
| 64 | Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva. |
| 65 | Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno. |
| 66 | Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel. |
