| 1 | Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek. |
| 2 | Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom. |
| 3 | Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor. |
| 4 | Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala. |
| 5 | Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila. |
| 6 | Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta. |
| 7 | Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla. |
| 8 | Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar. |
| 9 | Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene. |
| 10 | Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren. |
| 11 | De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer. |
| 12 | Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat. |
| 13 | Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor. |
| 14 | De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel. |
| 15 | Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt. |
| 16 | Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve! |
| 17 | Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad; |
| 18 | För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver. |
| 19 | Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid; |
| 20 | Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss? |
| 21 | Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro. |
| 22 | Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad. |
