| 1 | Ve dem som fara efter att göra skada, och hafva ondt för händer uti sina sänger, att de det om morgonen, då ljust varder, fullkomna skola; ty de äro herrar. |
| 2 | De rifva åkrar till sig, och taga hus, hvilka de vilja; alltså bedrifva de våld med hvars och ens hus, och med hvars och ens arf. |
| 3 | Derföre säger Herren alltså: Si, jag tänker något ondt öfver detta slägte, der I edran hals icke skolen undandraga, och icke gå så stolte; ty det skall vara en ond tid. |
| 4 | På den tiden skall man sjunga ena viso om eder, och klaga: Det är ute: skall man säga: Vi äre förstörde; mins folks land tär en främmande herra. När skall han äter skifta oss åkrarna till, som han oss borttagit hafver? |
| 5 | Ja väl, I skolen ingen del behålla uti Herrans menighet. |
| 6 | De säga: Man skall intet predika: ty sådana predikan kommer oss intet vid; vi varde intet så till skam. |
| 7 | Jacobs hus tröster sig alltså: Menar du, att Herrans Ande är så all borto? Skulle han detta vilja göra? Det är sant, mitt tal är ljufligit dem frommom. |
| 8 | Men mitt folk skickar sig så, att jag deras fiende vara; måste; ty de röfva både kjortel och mantel af dem som säkre gå lika som uti ett örlig. |
| 9 | I drifven mins folks qvinnor ifrå sin lustiga hus, och borttagen allstädes min prydelse ifrå deras unga barn. |
| 10 | Derföre står upp, I måsten edar väg; I skolen här intet blifva. För deras afguderis skull måste de svårliga förderfvade varda. |
| 11 | Fore jag med drafvel, och vore en lögnpredikare, och predikade huru de dricka och svälja skulle, det vore en Prophet för detta folk. |
| 12 | Men jag vill församla dig, Jacob, allan samman, och låta de qvarblefna i Israel tillhopakomma. Jag vill hafva dem tillhopa, såsom en hjord uti ett fårahus, och så som en hjord uti sina hyddo; så att det skall gny af menniskom. |
| 13 | Hjelten skall för dem slå sig igenom; de skola slå sig igenom, och gå ut och in genom porten; och deras Konung skall gå för dem, och Herren främst. |
