| 1 | Och Herren talade med Mose på de Moabiters mark, vid Jordan, in mot Jericho, och sade: |
| 2 | Bjud Israels barnom, att de gifva Leviterna städer utaf sitt arfvegods, der de måga uti bo; dertill förstäder omkring städerna skolen I ock gifva Leviterna; |
| 3 | Att de skola bo i städerna, och hafva sin boskap, gods och allahanda djur i förstäderna. |
| 4 | Vidden till förstäderna, som de skola gifva Leviterna, skall vara tusende alnar utifrå stadsmuren allt omkring. |
| 5 | Så skolen I då mäta utanför staden, på den sidone österut, tutusend alnar; och på den sidone söderut, tutusend alnar; och på den sidone vesterut, tutusend alnar; och på den sidone norrut, tutusend alnar; att staden skall vara midt uti. Det skall vara deras förstäder. |
| 6 | Och ibland de städer, som I gifven Leviterna, skolen I gifva sex fristäder, att den som någon ihjälslår må fly derin; derutöfver skolen I ännu gifva dem två och fyratio städer; |
| 7 | Så att alle städer, som I gifven Leviterna, blifva åtta och fyratio med deras förstäder; |
| 8 | Och skolen gifva dem mer af dem som mycket äga ibland Israels barn, och mindre af dem som mindre äga; hvar och en, efter hans arfvedel, den honom tillskift varder, skall gifva Leviterna städer. |
| 9 | Och Herren talade med Mose, och sade: |
| 10 | Tala med Israels barn, och säg till dem: När I kommen öfver Jordan in uti Canaans land, |
| 11 | Skolen I utvälja städer, som fristäder skola vara, deruti fly må den som någon med våda ihjälslår. |
| 12 | Och skola sådane fristäder vara ibland eder, för blodhämnarens skull, att han icke skall dö, som dråpet gjorde, intilldess han hafver ståndit till rätta inför menighetene. |
| 13 | Och de städer, som I gifva skolen, skola vara sex fristäder; |
| 14 | Tre skolen I gifva på desso sidone Jordan; och tre i Canaans lande. |
| 15 | Det äro de sex fristäder, både för Israels barn, och främlingom, och husmän ibland eder; att dit må fly ho som helst ena själ slår med våda. |
| 16 | Hvilken som slår en med något jern, så att han dör, han är en mandråpare; och skall döden dö. |
| 17 | Kastar han honom med en sten, der någor kan död af varda, så att han blifver död deraf, så är han en mandråpare; och skall döden dö. |
| 18 | Slår han honom med något trä, der någor kan med dödsslagen varda, så att han dör, så är han en mandråpare; och skall döden dö. |
| 19 | Blodhämnaren skall slå mandråparen ihjäl; såsom han slagit hafver, så skall man döda honom igen. |
| 20 | Stöter han honom af hat, eller kastar något på honom med försåt, så att han dör; |
| 21 | Eller slår honom af ovänskap med sine hand, så att han dör, så skall han döden dö, som honom slog; ty han är en mandråpare; blodhämnaren skall dräpa honom, när han råkar honom. |
| 22 | Men stöter han honom oförvarandes utan ovänskap, eller kastar något på honom, icke med försåt; |
| 23 | Eller kastar en sten på honom oförvarandes, der man af dö kan, så att han dör, och han är icke hans ovän, och ville honom heller intet ondt. |
| 24 | Så skall menigheten döma, emellan honom som slog och blodhämnaren, i denna sakene. |
| 25 | Och menigheten skall fria mandråparen ifrå blodhämnarens hand, och låta honom komma i fristaden igen, dit han flydder var; och der skall han blifva, tilldess öfverste Presten dör, den man med den helga oljone smort hafver. |
| 26 | Om mandråparen går utaf sin fristads råmärke, dit han flydd är, |
| 27 | Och blodhämnaren finner honom utanför hans fristads råmärke, och slår honom ihjäl; han skall för det blod intet saker vara; |
| 28 | Ty han skulle blifva i sinom fristad intill den öfversta Prestens död; och efter öfversta Prestens död åter komma till sins arfvegods land igen. |
| 29 | Detta skall vara eder en rätt med edra efterkommande, i alla edra boningar. |
| 30 | Mandråparen skall man dräpa efter tvegga vittnes mun; ett vittne skall icke svara öfver en själ till döds. |
| 31 | Och I skolen ingen försoning taga för en mandråpares själ, ty han är saker till döden; utan han skall döden dö; |
| 32 | Och skolen ingen försoning taga öfver den, som till fristaden flydder var, så att han igenkommer till att bo i landena, intill att Presten dör. |
| 33 | Och skämmer icke landet, der I uti bon; ty den som blodssaker är, han skämmer landet; och landet kan icke försonadt varda för det blod, som der utgjutet varder, annars utan genom hans blod, som det utgjutit hafver. |
| 34 | Orener icke landet, som I bon uti, der jag ock uti bor; ty jag är Herren, som bor ibland Israels barn. |
