| 1 | I den tiden gick Jesus genom säd på Sabbathen; och hans Lärjungar voro hungrige, och begynte upprycka ax, och äta. |
| 2 | När de Phariseer det sågo, sade de till honom: Si, dine Lärjungar göra det som icke lofligit är göra på Sabbathen. |
| 3 | Men han sade till dem: Hafven I icke läsit hvad David gjorde, när han, och de som med honom voro, hungrade; |
| 4 | Huru han gick in i Guds hus, och åt skådobröden, som honom icke var lofligit äta; icke heller dem, som med honom voro, utan allenast Prestomen? |
| 5 | Eller hafven I icke läsit i lagen, att på Sabbathen bryta Presterna Sabbathen i templet; och äro likväl utan skuld? |
| 6 | Men jag säger eder, att här är den som är mer än templet. |
| 7 | Men vissten I hvad det vore: Jag hafver lust till barmhertighet, och icke till offer, då dömden I icke de oskyldiga; |
| 8 | Ty menniskones Son är en Herre, desslikes ock öfver Sabbathen. |
| 9 | Då gick han dädan fram bätter, och kom i deras Synagogo; |
| 10 | Och si, der var en man, som hade ena bortvissnada hand; och de sporde honom, sägande: Må man ock hela om Sabbathen? på det de måtte anklaga honom. |
| 11 | Då sade han till dem: Hvilken är den menniska ibland eder, som hafver ett får, och om det faller i gropena om Sabbathen, går han icke och fattar uti det, och drager det upp? |
| 12 | Huru mycket bättre är nu en menniska än ett får? Derföre må man ju göra väl på Sabbathen. |
| 13 | Och sade han till mannen: Räck ut dina hand; och han uträckte henne; och hon vardt färdig igen, såsom den andra. |
| 14 | Då gingo de Phariseer ut, och lade råd emot honom, huru de måtte förgöra honom. |
| 15 | Men när Jesus det förnam, gick han dädan; och honom följde mycket folk, och han gjorde dem alla helbregda; |
| 16 | Och hotade dem, att de icke skulle uppenbara honom; |
| 17 | På det fullkomnas skulle det som sagdt var genom Propheten Esaias, som sade: |
| 18 | Si, min tjenare, den jag utvalt hafver; min käreste, i hvilkom min själ hafver ett godt behag; jag skall sätta min Anda på honom, och han skall förkunna Hedningomen domen. |
| 19 | Han skall icke kifva eller ropa, och hans röst skall man icke höra på gatomen. |
| 20 | Den rö, som krossad är, skall han icke sönderbryta; och vekan, som ryker, skall han icke utsläcka, tilldess han utförer domen till en seger; |
| 21 | Och i hans Namn skola Hedningarna hoppas. |
| 22 | Då hades fram till honom en, som var besatt med djefvulen, han var blind och dumbe; den gjorde han helbregda, så att samme blinde och dumbe både talade och såg. |
| 23 | Och allt folket blef förskräckt, och sade: Är denne icke Davids Son? |
| 24 | Men när de Phariseer det hörde, sade de: Han utdrifver icke djeflar, utan med Beelzebub, djeflarnas öfversta. |
| 25 | Då nu Jesus förstod deras tankar, sade han till dem: Hvart och ett rike, som är tvedrägtigt emot sig sjelft, det blifver öde; och hvar och en stad, eller hus, som är tvedrägtigt emot sig sjelft, blifver icke ståndandes. |
| 26 | Är det nu så, att Satan drifver Satan ut, då är han tvedrägtigt emot sig sjelf; huru blifver då hans rike beståndandes? |
| 27 | Och är det så, att jag drifver djeflar ut med Beelzebub, med hvem drifva då edor barn dem ut? Derföre skola de vara edra domare. |
| 28 | Men är det så, att jag drifver djeflar ut med Guds Anda, då är ju Guds rike kommet till eder. |
| 29 | Eller, huru kan någor gå i ens mägtigs mans hus, och beröfva honom hans boting bort, utan han först binder den mägtiga, och så sedan skinnar hans hus? |
| 30 | Hvilken som icke är med mig, han är emot mig; och hvilken som icke församlar med mig, han förskingrar. |
| 31 | Fördenskull säger jag eder: All synd och försmädelse blifver menniskomen förlåten; men försmädelse mot Andan skall icke blifva menniskomen förlåten. |
| 32 | Och hvilken som säger något emot menniskones Son, det varder honom förlåtet: men hvilken som säger något emot den Helga Anda, det varder honom icke förlåtet, hvarken i denna, eller i den tillkommande verld. |
| 33 | Görer antingen trät godt, så varder frukten god; eller ock görer trät ondt, så varder frukten ond; ty af fruktene känner man trät. |
| 34 | I huggormars afföda, huru kunnen I tala något godt, medan I ären sjelfve onde? Ty der hjertat med fullt är, deraf talar munnen. |
| 35 | En god menniska bär godt fram af hjertans goda fatabur; och en ond menniska bär ondt fram af en ond fatabur. |
| 36 | Men jag säger eder, att för hvart och ett fåfängt ord, som menniskorna tala, skola de göra räkenskap på domedag. |
| 37 | Ty af din ord skall du blifva rättfärdig hållen, och af din ord skall du varda fördömd. |
| 38 | Då svarade någre utaf de Skriftlärda och de Phariseer, och sade: Mästar, vi vilje se tecken af dig. |
| 39 | Svarade han, och sade till dem: Detta vrånga och horiska slägtet söker efter tecken; och thy skall intet tecken gifvas, annat än Jone Prophetens tecken. |
| 40 | Ty såsom Jonas var i tre dagar och tre nätter i hvalfiskens buk; så skall menniskones Son vara i tre dagar och i tre nätter i jordene. |
| 41 | De Ninivitiske män skola stå upp på domen med detta slägtet, och fördöma det; ty de bättrade sig efter Jone predikan; och si, här är mer än Jonas. |
| 42 | Drottningen af söderlanden skall stå upp på domen med detta slägtet, och fördöma det; ty hon kom ifrå jordenes ända, till att höra Salomons visdom; och si, här är mer än Salomon. |
| 43 | När den orene anden är utfaren af menniskone, så vandrar han genom de rum, som torr äro, söker efter hvilo, och finner ingen. |
| 44 | Så säger han: Jag vill komma igen i mitt hus, der jag utgick; och när han kommer, finner han det tomt, och rent sopadt, och prydt. |
| 45 | Så går han bort, och tager sju andra andar till sig, de som värre äro än han sjelfver; och då de der inkomma, bo de der; så blifver den menniskones sista värre än det första. Så varder ock tillgångandes med detta vrånga slägtet. |
| 46 | Vid han ännu talade till folket, si, hans moder och bröder stodo utanföre, och ville tala med honom. |
| 47 | Då sade en till honom: Si, din moder och dine bröder stå ute, och vilja tala med dig. |
| 48 | Då svarade han, och sade till den, som honom bådade: Hvilken är min moder, och hvilke äro mine bröder? |
| 49 | Och räckte ut handena åt sina Lärjungar, och sade: Si, min moder och mine bröder. |
| 50 | Ty hvar och en, som gör mins Faders vilja, som är i himmelen, han är min broder, och syster, och moder. |
