| 1 | Då kommo till Jesum de Skriftlärde, och de Phariseer af Jerusalem, och sade: |
| 2 | Hvi bryta dina Lärjungar de äldstas stadgar? Förty de två intet sina händer, när de skola äta bröd. |
| 3 | Han svarade, och sade till dem: Hvi bryten ock I Guds bud, för edra stadgars skull? |
| 4 | Ty Gud hafver budit, och sagt: Du skall ära fader och moder; och hvilken som bannar fader eller moder, han skall döden dö. |
| 5 | Men I sägen: Hvar och en må säga till fader eller moder: Det är allt Gudi gifvet, som du skulle få af mig, dig till nytto. Dermed sker då, att ingen hedrar sin fader eller sina moder; |
| 6 | Och hafven dermed gjort Guds bud till intet, för edra stadgars skull. |
| 7 | I skrymtare, Esaias hafver rätt spått om eder, sägandes: |
| 8 | Detta folket nalkas mig med sin mun, och hedrar mig med sina läppar; men deras hjerta är långt ifrå mig. |
| 9 | Men de tjena mig fåfängt, lärande den lärdom som är menniskobud. |
| 10 | Och han kallade till sig folket, och sade till dem: Hörer, och förstår. |
| 11 | Det besmittar icke menniskona, som ingår genom munnen; utan det, som utgår af munnen, det besmittar menniskona. |
| 12 | Då stego hans Lärjungar fram, och sade till honom: Vetst du, att Phariseerna förargades, när de hörde detta ordet? |
| 13 | Han svarade, och sade: Hvar och en plantering, som min himmelske Fader icke planterat hafver, skall uppryckas med rötter. |
| 14 | Låter fara dem; de äro blinde, och blindas ledare; hvar nu en blinder leder en blindan, så falla de både i gropena. |
| 15 | Då svarade Petrus, och sade till honom: Uttyd oss denna liknelsen. |
| 16 | Då sade Jesus: Ären I ock ännu oförståndige? |
| 17 | Förstån I icke ännu, att allt det, som ingår genom munnen, det går i buken, och hafver sin naturliga utgång? |
| 18 | Men det, som går ut af munnen, det kommer ifrå hjertat; och det besmittar menniskona; |
| 19 | Ty af hjertat utgå onda tankar, mord, hor, skörlefnad, tjufveri, falsk vittne, hädelse. |
| 20 | Det äro de stycke, som besmitta menniskona; men äta med otvagna händer, besmittar icke menniskona. |
| 21 | Och Jesus gick dädan, och kom i Tyri och Sidons landsändar. |
| 22 | Och si, en Cananeisk qvinna kom af de landsändar, och ropade till honom, och sade: O Herre, Davids Son, förbarma dig öfver mig; min dotter qväljs jämmerliga af djefvulen. |
| 23 | Men han svarade henne icke ett ord. Då stego hans Lärjungar fram, och bådo honom, och sade: Skilj henne ifrå dig; ty hon ropar efter oss. |
| 24 | Men han svarade, och sade: Jag är icke utsänd, utan till de borttappada får af Israels hus. |
| 25 | Men hon kom, och tillbad honom, sägandes: Herre, hjelp mig. |
| 26 | Då svarade han, och sade: Det är icke höfveligit att taga brödet ifrå barnen, och kasta det för hundarna. |
| 27 | Svarade hon: Ja, Herre; dock likväl äta hundarna af de smulor, som falla utaf deras herrars bord. |
| 28 | Då svarade Jesus, och sade till henne: O qvinna, din tro är stor; ske dig som du vill. Och hennes dotter blef helbregda i samma stund. |
| 29 | Och Jesus gick dädan länger fram, och kom till det Galileiska hafvet; och gick upp på ett berg, och satte sig der. |
| 30 | Och till honom kom mycket folk, och hade med sig halta, blinda, dumbar, lemmalösa och många andra, och kastade dem för Jesu fötter; och han gjorde dem helbregda; |
| 31 | Så att folket förundrade sig, när de sågo de dumbar tala, de lemmalösa färdiga, de halta gå, de blinda se; och prisade Israels Gud. |
| 32 | Och Jesus kallade sina Lärjungar till sig, och sade: Jag ömkar mig öfver folket; ty de hafva nu i tre dagar töfvat när mig, och hafva intet äta; och jag vill icke låta dem ifrå mig fastande, att de icke skola gifvas upp i vägen. |
| 33 | Då sade hans Lärjungar till honom: Hvar skole vi få här i öknene så mycket bröd, der vi kunne mätta så mycket folk med? |
| 34 | Sade Jesus till dem: Huru mång bröd hafven I? De sade: Sju, och några små fiskar. |
| 35 | Då böd han folket sätta sig ned på jordena; |
| 36 | Och tog de sju bröd och fiskarna, tackade, bröt, och gaf sina Lärjungar; och Lärjungarna gåfvo folkena. |
| 37 | Och de åto alle, och vordo mätte; och upptogo det öfver var i styckom, sju korgar fulla. |
| 38 | Och de som åto voro fyratusend män, förutan qvinnor och barn. |
| 39 | Och när han hade skiljt folket ifrå sig, steg han till skepps, och kom uti den gränson vid Magdala. |
