| 1 | Och svarade Jesus, och talade dem åter till genom liknelser, sägandes: |
| 2 | Himmelriket är likt enom Konung, som gjorde bröllop åt sin son; |
| 3 | Och sände ut sina tjenare, att de skulle kalla dem, som budne voro till bröllopet; och de ville icke komma. |
| 4 | Åter sände han ut andra tjenare, sägandes: Säger dem som budne äro: Si, jag hafver tillredt min måltid; mine oxar och min gödeboskap äro slagtad, och all ting äro redo; kommer till bröllop. |
| 5 | Men de försummade det; och gingo bort, den ene till sin afvelsgård, den andre till sin köpenskap. |
| 6 | Och somlige togo fatt på hans tjenare, hädde och dråpo dem. |
| 7 | När Konungen det hörde, vardt han vred, och sände ut sina härar, och förgjorde de dråpare, och brände upp deras stad. |
| 8 | Då sade han till sina tjenare: Bröllopet är tillredt; men de, som voro budne, voro icke värdige. |
| 9 | Derföre går ut på vägarna, och alle de I finnen, kaller till bröllopet. |
| 10 | Och tjenarena gingo ut på vägarna, och församlade alla, så många de funno, både onda och goda; och borden vordo all fullsatt. |
| 11 | Då gick Konungen in, att han skulle bese gästerna, och såg der en man, som var icke klädd i bröllopskläder; |
| 12 | Och sade till honom: Min vän, huru kom du härin, och hafver icke bröllopskläder? Och han tigde. |
| 13 | Då sade Konungen till tjenarena; Binder honom händer och fötter, och kaster honom i det yttersta mörkret; der skall vara gråt och tandagnisslan. |
| 14 | Ty månge äro kallade, och få utkorade. |
| 15 | Då gingo de Phariseer bort, och lade råd, huru de måtte beslå honom med orden; |
| 16 | Och sände sina lärjungar till honom, med de Herodianer, och sade: Mästar, vi vete att du äst sannfärdig, och lärer Guds väg rätt, och du rädes för ingen; ty du ser icke efter menniskors person. |
| 17 | Så säg oss: Huru synes dig? Är det rätt, att man gifver Kejsarenom skatt, eller ej? |
| 18 | När Jesus märkte deras skalkhet, sade han: Hvi fresten I mig, I skrymtare? |
| 19 | Låter mig se myntet på skattpenningen. Och de fingo honom penningen. |
| 20 | Och han sade till dem: Hvars beläte och öfverskrift är detta? |
| 21 | De sade till honom: Kejsarens. Då sade han till dem: Så gifver Kejsarenom det Kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer. |
| 22 | När de det hörde, förundrade de sig; och öfvergåfvo honom, gångande ifrå honom. |
| 23 | På den dagen gingo till honom de Sadduceer, som säga att ingen uppståndelse är; och frågade honom, |
| 24 | Sägande: Mästar, Mose sade: Om någor blifver död barnlös, då skall hans broder taga hans hustru till ägta, och uppväcka sinom broder säd. |
| 25 | När oss voro sju bröder; den förste tog sig hustru, och blef död; och efter han hade ingen säd, lefde han sina hustru sinom broder. |
| 26 | Sammalunda ock den andre, och den tredje, allt intill den sjunde. |
| 27 | Sist af allom blef ock qvinnan död. |
| 28 | När nu uppståndelsen sker, hvilkens hustru af de sju blifver hon? Ty de hafva alle haft henne. |
| 29 | Då svarade Jesus, och sade till dem: I faren ville, och veten icke Skriftena, ej heller Guds kraft. |
| 30 | Ty i uppståndelsen hvarken tager man sig hustru, eller qvinna gifs manne; utan de äro lika som Guds Änglar i himmelen. |
| 31 | Men om de dödas uppståndelse hafven I icke läsit, hvad eder sagdt är af Gudi, som sade: |
| 32 | Jag är Abrahams Gud, och Isaacs Gud, och Jacobs Gud? Gud är icke de dödas Gud, utan deras som lefvande äro. |
| 33 | Och när folket sådant hörde, förundrade de sig öfver hans lärdom. |
| 34 | När de Phariseer hörde, att han hade stoppat de Sadduceer munnen till, församlade de sig. |
| 35 | Och en af dem, som var en Skriftlärd, frestade honom, sägandes: |
| 36 | Mästar, hvilket är det yppersta budet i lagen? |
| 37 | Då sade Jesus till honom: Du skall älska Herran din Gud, af allt ditt hjerta, och af allo dine själ, och af all din håg. |
| 38 | Detta är det yppersta och största budet. |
| 39 | Det andra är desso likt: Du skall älska din nästa som dig sjelf. |
| 40 | På dessa tu buden hänger all lagen och Propheterna. |
| 41 | När nu de Phariseer voro tillhopa, frågade dem Jesus; |
| 42 | Och sade: Hvad synes eder om Christo? Hvars son är han? Sade de till honom: Davids. |
| 43 | Då sade han till dem: Hvi kallar då David honom i Andanom Herra? sägandes: |
| 44 | Herren sade till min Herra: Sätt dig på mina högra hand, tilldess jag lägger dina fiendar dig till en fotapall. |
| 45 | Efter nu David kallar honom Herra, huru är han då hans son? |
| 46 | Och ingen kunde svara honom ett ord; och ifrå den dagen dristade sig ej heller någor att fråga honom något mer. |
