| 1 | Då gick Jesus sin väg utaf templet; och hans Lärjungar gingo till honom, att de skulle låta honom se templets byggning. |
| 2 | Då sade Jesus till dem: Sen I icke allt detta? Sannerliga säger jag eder: Här skall icke låtas en sten på den andra, som icke blifver nederbruten. |
| 3 | Och när han satt på Oljoberget, gingo hans Lärjungar till honom afsides, och sade: Säg oss, när detta skall ske? Och hvad varder för tecken till din tillkommelse, och verldens ända? |
| 4 | Då svarade Jesus, och sade till dem: Ser till, att ingen förförer eder. |
| 5 | Ty månge skola komma i mitt Namn, och säga: Jag är Christus; och skola förföra många. |
| 6 | I skolen få höra örlig, och rykte af örlig; ser till, att I blifven icke försoffade; ty allt detta måste ske, men det är icke straxt änden. |
| 7 | Det ena folket skall resa sig upp emot det andra, och det ena riket emot det andra; och skola blifva pestilentier, och hunger, och jordbäfning, mångastäds. |
| 8 | Då skall nöden aldraförst begynnas. |
| 9 | Då skola de öfverantvarda eder uti tvång, och dräpa eder; och I skolen blifva hatade af all folk, för mitt Namns skull. |
| 10 | Och då skola månge förargas, och inbördes den ena förråda den andra, och inbördes hata hvarannan. |
| 11 | Och månge falske Propheter skola uppkomma, och förföra många. |
| 12 | Och efter det ondskan får öfverhandena, varder kärleken i mångom förkolnad. |
| 13 | Men den som blifver fast uti ändan, han varder salig. |
| 14 | Och detta Evangelium om riket skall varda predikadt i hela verldene, till ett vittnesbörd öfver all folk; och då skall änden komma. |
| 15 | När I nu fån se förödelsens styggelse, af hvilko sagdt är genom Daniel Propheten, ståndande i det helga rummet; den som läs det, han gifve akt deruppå; |
| 16 | De som då i Judiska landet äro, fly de på bergen; |
| 17 | Och den som är uppå taket, han stige icke ned, till att taga något ut af sitt hus; |
| 18 | Och den som är ute på markene, gånge icke tillbaka efter sin kläder. |
| 19 | Men ve dem som hafvande äro, och dem som dia gifva, i den tiden. |
| 20 | Men beder, att edor flykt sker icke om vintren, eller om Sabbathen. |
| 21 | Ty då skall varda en stor vedermöda, så att hon hafver icke varit sådana ifrå verldenes begynnelse och till denna tiden, ej heller varda skall. |
| 22 | Och om de dagar icke vorde förstäckte, då vorde intet kött frälst; men för de utvaldas skull skola de dagar varda förstäckte. |
| 23 | Om någor säger då till eder: Si, här är Christus, eller der; så tror det intet. |
| 24 | Ty falske Christi och falske Propheter skola uppkomma, och skola göra stor tecken och under; så att, om möjeligit vore, skola ock de utvalde förförde varda. |
| 25 | Si, jag hafver sagt eder det framföreåt. |
| 26 | Derföre, om de då säga till eder: Si, han är uti öknene; går icke ut: Si, han är i kammaren; tror det icke. |
| 27 | Ty såsom ljungelden går ut af öster, och synes allt intill vester; så varder ock menniskones Sons tillkommelse. |
| 28 | Men der som åtelen är, dit församla sig ock örnarna. |
| 29 | Men straxt efter den tidsens vedermödo skall solen blifva mörk, och månen skall icke gifva sitt sken, och stjernorna skola falla af himmelen, och himlarnas krafter skola bäfva. |
| 30 | Och då skall synas menniskones Sons tecken i himmelen; och då skola all slägte på jordene jämra sig, och skola se menniskones Son komma i himmelens sky, med stora kraft och härlighet. |
| 31 | Och han skall utsända sina Änglar, med höga basunaröst; och de skola församla hans utvalda ifrå de fyra väder; ifrå den ena himmelens ända till den andra. |
| 32 | Af fikonaträt lärer en liknelse: När nu dess qvistar knoppas, och löfvet begynner springa ut, så veten I, att sommaren är hardt när; |
| 33 | Så ock, när I sen allt detta, så veter, att det är hardt för dörrene. |
| 34 | Sannerliga säger jag eder: Detta slägtet skall icke förgås, förrän allt detta sker. |
| 35 | Himmel och jord skola förgås; men min ord skola icke förgås. |
| 36 | Men om den dagen och om den stundena vet ingen, icke Änglarna i himmelen, utan min Fader allena. |
| 37 | Men lika som det var i Noe tid, så skall ock menniskones Sons tillkommelse vara. |
| 38 | Ty såsom de voro i de dagar för flodene; de åto och drucko, togo hustrur, och gåfvos mannom, intill den dagen, då Noe gick i arken; |
| 39 | Och visste intet af, förr än floden kom, och tog dem allasamman bort; så skall ock menniskones Sons tillkommelse vara. |
| 40 | Då skola två vara ute på markene; den ene blifver upptagen, den andre blifver qvarlåten. |
| 41 | Två skola mala på ene qvarn; den ene blifver upptagen, den andre blifver qvarlåten. |
| 42 | Vaker fördenskull; ty I veten icke, hvad stund edar Herre varder kommandes. |
| 43 | Men det skolen I veta att, visste husbonden, hvad stund tjufven skulle komma, förvisso vakade han och läte icke uppbryta sitt hus. |
| 44 | Derföre varer I ock redo; ty, den stund I icke menen, varder menniskones Son kommandes. |
| 45 | Hvilken är nu en trogen och snäll tjenare, som herren hafver satt öfver sitt husfolk, att han skall gifva dem mat i rättom tid? |
| 46 | Salig är den tjenaren, som hans herre finner så görande, när han kommer. |
| 47 | Sannerliga säger jag eder, han skall sätta honom öfver alla sina ägodelar. |
| 48 | Men om så är, att den onde tjenaren säger i sitt hjerta: Min herre kommer icke ännu brådt; |
| 49 | Och begynner så slå sina medtjenare; ja, äta och dricka med de druckna; |
| 50 | Så kommer dens tjenarens herre, den dag han icke väntar honom, och den stund han icke menar; |
| 51 | Och skall sönderhugga honom, och gifva honom hans lön med skrymtare. Der skall vara gråt och tandagnisslan. |
