| 1 | Då varder himmelriket likt tio jungfrur, som togo sina lampor, och gingo ut emot brudgummen. |
| 2 | Men fem af dem voro visa, och fem fåvitska. |
| 3 | De fåvitska togo sina lampor, och togo inga oljo med sig; |
| 4 | Men de visa togo oljo i sin kärile, samt med lampomen. |
| 5 | Då nu brudgummen dröjde, blefvo de alla sömniga, och sofvo. |
| 6 | Men om midnattstid vardt ett anskri: Si, brudgummen kommer; går ut emot honom. |
| 7 | Då stodo alla de jungfrurna upp, och redde sina lampor till. |
| 8 | Då sade de fåvitska till de visa: Gifver oss af edra oljo; ty våra lampor slockna. |
| 9 | Då svarade de visa, sägande: Ingalunda; på det både oss och eder icke skall fattas; utan går heldre till dem som sälja, och köper till eder sjelfva. |
| 10 | När de gingo och skulle köpa, kom brudgummen; och de, som redo voro, gingo in med honom i bröllopet, och dörren tillstängdes. |
| 11 | På det sista kommo ock de andra jungfrurna, och sade: Herre, Herre, låt upp för oss. |
| 12 | Då svarade han, och sade: Sannerliga säger jag eder: Jag känner eder intet. |
| 13 | Vaker fördenskull; ty I veten hvarken dag eller stund, när menniskones Son är kommandes. |
| 14 | Ty lika som en man, den utländes for, kallade sina tjenare, och fick dem sina ägodelar i händer; |
| 15 | Och fick enom fem pund, enom tu, och enom ett, hvarjom efter hans magt; och for straxt bort. |
| 16 | Då gick den bort, som fem pund hade fått, och handlade med dem; och vann annor fem pund. |
| 17 | Sammalunda ock den som tu hade fått, vann ock annor tu. |
| 18 | Men den som ett hade fått, gick bort, grof i jordena, och bortgömde sins herras penningar. |
| 19 | En lång tid derefter kom de tjenares herre, och höll räkenskap med dem. |
| 20 | Då steg han fram, som hade fått fem pund, och sade: Herre, du fick mig fem pund; si, annor fem pund hafver jag vunnit med dem. |
| 21 | Då sade hans herre till honom: Ack! du gode och trogne tjenare, öfver en ringa ting hafver du varit trogen, jag skall sätta dig öfver mycket; gack in i dins herras glädje. |
| 22 | Då gick ock den fram, som hade fått tu pund, och sade: Herre, du fick mig tu pund, si, annor tu hafver jag vunnit dermed. |
| 23 | Då sade hans herre till honom: Ack! du gode och trogne tjenare, öfver en ringa ting hafver du varit trogen, jag skall sätta dig öfver mycket; gack in i dins herras glädje. |
| 24 | Då kom ock den fram, som hade fått ett pund, och sade: Herre, jag visste, att du äst en sträng man; du uppskär der du intet sådde, och upphemtar der du intet strödde. |
| 25 | Och jag fruktade mig, gick bort, och gömde ditt pund i jordene; si, här hafver du det dig tillhörer. |
| 26 | Då svarade hans herre, och sade till honom: Du onde och late tjenare; visste du, att jag uppskär der jag intet sådde, och upphemtar der jag intet strödde; |
| 27 | Så skulle du hafva fått vexlarena mina penningar; och när jag hade kommit, hade jag ju fått mitt med vinning. |
| 28 | Derföre tager af honom pundet, och gifver honom, som tio pund hafver. |
| 29 | Ty hvarjom och enom, som hafver, skall varda gifvet, och han skall hafva nog; men den som icke hafver, det som han hafver, skall ock tagas ifrå honom. |
| 30 | Och den onyttiga tjenaren kaster uti det yttersta mörkret; der skall vara gråt och tandagnisslan. |
| 31 | Men när menniskones Son kommer i sitt majestät, och alle helige Änglar med honom, då skall han sitta på sins härlighets stol. |
| 32 | Och för honom skola församlas all folk; och han skall skilja dem, den ena ifrå den andra, såsom en herde skiljer fåren ifrå getterna. |
| 33 | Och fåren skall han ställa på sina högra sido, och getterna på den venstra. |
| 34 | Då skall Konungen säga till dem, som äro på hans högra sido: Kommer, I mins Faders välsignade, och besitter det riket, som eder är tillredt ifrå verldenes begynnelse. |
| 35 | Ty jag var hungrig, och I gåfven mig äta; jag var törstig, och I gåfven mig dricka; jag var husvill, och I herbergaden mig; |
| 36 | Nakot, och I klädden mig; sjuk, och I sökten mig; jag var i häktelse, och I kommen till mig. |
| 37 | Då skola de rättfärdige svara honom, och säga: Herre, när sågom vi dig hungrigan, och spisadom dig; eller törstigan, och gåfvom dig dricka? |
| 38 | När sågom vi dig vara husvillan, och herbergadom dig; eller nakotan, och kläddom dig? |
| 39 | Eller när sågom vi dig sjukan, eller i häktelse, och kommom till dig? |
| 40 | Då skall Konungen svara, och säga till dem: Sannerliga säger jag eder: Det I hafven gjort enom af dessa minsta mina bröder, det hafven I gjort mig. |
| 41 | Då skall han ock säga till dem på venstra sidone: Går bort ifrå mig, I förbannade, uti evinnerlig eld, som djeflenom och hans änglom tillredd är. |
| 42 | Ty jag var hungrig, och I gåfven mig icke äta; jag var törstig, och I gåfven mig icke dricka. |
| 43 | Jag var husvill, och I herbergaden mig icke; nakot, och I klädden mig icke; jag var sjuk och i häktelse, och I sökten mig icke. |
| 44 | Då skola ock de svara honom, och säga: Herre, när såge vi dig hungrigan, eller törstigan, eller husvillan, eller nakotan, eller sjukan, eller i häktelse, och hafvom icke tjent dig? |
| 45 | Då skall han svara dem och säga: Sannerliga säger jag eder: Hvad I icke hafven gjort enom af dessa minsta, det hafven I ock icke gjort mig. |
| 46 | Och desse skola då gå uti eviga pino; men de rättfärdige i evinnerligit lif. |
