| 1 | Och två dagar derefter instundade Påska och Sötbrödsdagarna; och de öfverste Presterna och de Skriftlärde sökte efter, huru de kunde svikliga få fatt på honom, och döda honom. |
| 2 | Men de sade: Icke om högtidsdagen, att ett upplopp icke sker ibland folket. |
| 3 | Och då han var i Bethanien, i den spitelska Simons hus, vid han satt till bords, kom en qvinna, som hade ett glas med oförfalskadt och kosteligit nardus smörjelse; hon bröt glaset sönder, och utgöt det på hans hufvud. |
| 4 | Så voro der någre, som icke togo det väl vid sig, och sade: Hvarefter förspilles denna smörjelsen? |
| 5 | Ty det måtte väl varit såldt mer än för trehundrade penningar, och gifvet fattigom; och läto illa på henne. |
| 6 | Då sade Jesus: Låter henne med frid; hvi gören I henne illa tillfrids? Hon hafver gjort en god gerning på mig; |
| 7 | Ty I hafven alltid fattiga när eder; och när som helst I viljen, kunnen I göra dem till godo; men mig hafven I icke alltid. |
| 8 | Det hon kunde, det gjorde hon; hon är förekommen att smörja min lekamen till begrafning. |
| 9 | Sannerliga säger jag eder: Hvar detta Evangelium predikadt varder uti hela verldene, skall ock detta, som hon gjorde, sagdt varda, henne till åminnelse. |
| 10 | Och Judas Ischarioth, en af de tolf, gick bort till de öfversta Presterna, på det han skulle förråda honom dem i händer. |
| 11 | När de det hörde, vordo de glade, och lofvade honom, att de ville gifva honom penningar; och han sökte, huru han lämpeligast kunde förråda honom. |
| 12 | På första Sötbrödsdagen, då man offrade Påskalambet, sade hans Lärjungar till honom: Hvar vill du, att vi skole gå och reda till, att du äter Påskalambet? |
| 13 | Och han sände två af sina Lärjungar, och sade till dem: Går in i staden, och der möter eder en man, bärandes ena kruko vatten; följer honom efter; |
| 14 | Och hvar han ingår, säger till husbondan: Mästaren låter säga dig: Hvar är gästahuset, der jag med minom Lärjungom kan äta Påskalambet? |
| 15 | Och han skall visa eder en stor sal, beredd och tillpyntad; der reder till för oss. |
| 16 | Och hans Lärjungar gingo ut, och kommo in i staden, och funno som han dem sagt hade, och tillredde Påskalambet. |
| 17 | Då nu aftonen vardt, kom han med de tolf. |
| 18 | Och vid de såto till bords, och åto, sade Jesus: Sannerliga säger jag eder, en af eder, som äter med mig, skall förråda mig. |
| 19 | Men de begynte vara illa tillfrids, och sade till honom, hvar i sin stad: Är det jag? och den andre: Är det jag? |
| 20 | Han svarade och sade till dem: En af de tolf, den som tager i fatet med mig. |
| 21 | Ja, menniskones Son varder så gångandes, som skrifvet är om honom; men ve de mennisko, genom hvilken menniskones Son varder förrådder; de mennisko vore bättre, att hon icke vore född. |
| 22 | Och vid de åto, tog Jesus brödet; tackade, och bröt det, och gaf dem, och sade: Tager, äter, detta är min lekamen; |
| 23 | Och tog kalken, och tackade, och gaf dem; och de drucko deraf alle. |
| 24 | Och sade han till dem: Detta är min blod, dess nya Testamentsens, hvilken för många utgjuten varder. |
| 25 | Sannerliga säger jag eder: Härefter skall jag icke dricka af vinträs frukt, intill den dagen att jag dricker det nytt i Guds rike. |
| 26 | Och då de hade sagt lofsången, gingo de ut på Oljoberget. |
| 27 | Och Jesus sade till dem: I skolen alle i denna nattene förargas på mig; ty det är skrifvet: Jag skall slå herdan, och fåren varda förskingrad. |
| 28 | Men då jag är uppstånden, vill jag gå fram för eder uti Galileen. |
| 29 | Då sade Petrus till honom: Om än alle förargades, skall jag icke förargas. |
| 30 | Jesus sade till honom: Sannerliga säger jag dig, i dag, i denna natt, förr än hanen hafver två resor galit, skall du tre resor försaka mig. |
| 31 | Då sade han ändå ytterligare: Ja, skulle jag än dö med dig, jag skall icke försaka dig. Sammalunda sade de ock alle. |
| 32 | Och de kommo på den platsen, som kallades Gethsemane. Och han sade till sina Lärjungar: Sitter här, så länge jag går afsides, till att bedja. |
| 33 | Och så tog han med sig Petrum, och Jacobum, och Johannem, och begynte till att förskräckas och ängslas; |
| 34 | Och sade till dem: Min själ är bedröfvad allt intill döden; blifver här, och vaker. |
| 35 | Och han gick litet fram bätter, och föll ned på jordena, och bad att, om möjeligit vore, skulle den stunden undgå honom; |
| 36 | Och sade: Abba, Fader; all ting äro dig möjelig; unddrag mig denna kalken; dock icke hvad jag vill, utan hvad du vill. |
| 37 | Och han kom, och fann dem sofvande, och sade till Petrum: Simon, sofver du? Förmådde du icke vaka ena stund? |
| 38 | Vaker, och beder, att I icke kommen uti frestelse; anden är viljog, men köttet är svagt. |
| 39 | Och så gick han åter bort, och bad; och talade samma orden. |
| 40 | Och då han kom igen, fann han dem åter sofvande; ty deras ögon voro tung; och de visste icke hvad de honom svarade. |
| 41 | Och han kom tredje gången, och sade till dem: Ja, sofver nu, och hviler eder; det är nog, stunden är kommen: Si, menniskones Son varder öfverantvardad uti syndares händer. |
| 42 | Står upp, låt oss gå: Si, den mig förråder, är hardt när. |
| 43 | Och straxt, med samma orden, steg Judas fram, den der en var af de tolf; och med honom ett stort tal folk, med svärd och stafrar, ifrå de öfversta Presterna, och de Skriftlärda, och de äldsta. |
| 44 | Så hade den, som förrådde honom, gifvit dem ett tecken, sägandes: Hvilken jag kysser, den äret; tager fatt på honom, och förer honom varliga. |
| 45 | Och som han kom, trädde han hasteliga fram till honom, och sade till honom: Rabbi, Rabbi; och kysste honom. |
| 46 | Då båro de händer på honom, och grepo honom. |
| 47 | Men en, af de der när stodo, drog ut sitt svärd, och slog öfversta Prestens tjenare, och högg honom ett öra af. |
| 48 | Och Jesus svarade, och sade till dem: Såsom till en röfvare ären I utgångne, med svärd och stafrar, till att gripa mig. |
| 49 | Jag hafver hvar dag varit när eder i templet, och lärt, och I togen intet fatt på mig; men detta sker, på det att Skrifterna skola fullbordas. |
| 50 | Och Lärjungarna gåfvo honom då alle öfver, och flydde. |
| 51 | Men en unger man följde honom, klädd på blotta kroppen uti ett linkläde; och unge män grepo honom. |
| 52 | Men han lät fara linklädet, och kom undan ifrå dem naken. |
| 53 | Så ledde de Jesum till den öfversta Presten, och med honom församlades alle öfverste Presterna, och de äldste, och Skriftlärde. |
| 54 | Och Petrus följde långt efter honom, tilldess han kom uti den öfversta Prestens palats; och satte sig ibland tjenarena, och värmde sig vid ljuset. |
| 55 | Men de öfverste Presterna, och hela Rådet, sökte efter vittne emot Jesum, att de måtte låta döda honom; och kunde dock ingen finna; |
| 56 | Ty månge hade burit falskt vittnesbörd emot honom; dock gjorde deras vittnesbörd icke fyllest. |
| 57 | Då stodo någre upp, och båro falskt vittnesbörd emot honom, och sade: |
| 58 | Vi hörde honom säga: Jag vill nederslå detta templet, som är med händer uppbygdt, och i tre dagar sätta ett annat upp igen, utan händer uppbygdt. |
| 59 | Och deras vittnesbörd gjorde ändå icke fyllest. |
| 60 | Då stod den öfverste Presten upp ibland dem, och frågade Jesum, sägandes: Svarar du intet? Hvad vittna desse emot dig? |
| 61 | Men han tigde, och svarade platt intet. Åter sporde den öfverste Presten, och sade till honom: Äst du Christus, dens välsignades Son? |
| 62 | Jesus sade: Jag är så; och I skolen få se menniskones Son sitta på kraftenes högra hand, och komma i himmelens sky. |
| 63 | Då ref den öfverste Presten sin kläder sönder, och sade: Hvad behöfve vi numera vittne? |
| 64 | I hörden hädelsen. Hvad synes eder? Då fördömde de honom alle, att han var saker till döds. |
| 65 | Och somlige begynte till att spotta på honom, och förtäcka hans ansigte, och slå honom med näfvarna, sägande till honom: Spå till. Och tjenarena kindpustade honom. |
| 66 | Och Petrus var nedre i palatset; då kom en öfversta Prestens tjensteqvinna; |
| 67 | Och då hon fick se Petrum värma sig, såg hon på honom, och sade: Du vast ock med Jesu Nazareno. |
| 68 | Då nekade han, och sade: Jag känner honom intet, ej heller vet jag hvad du säger. Och så gick han ut i gården, och hanen gol. |
| 69 | Och qvinnan såg honom åter, och begynte säga till de der när stodo: Denne är utaf dem. |
| 70 | Då nekade han åter. Och litet derefter talade de åter till Petrum, som när stodo: Sannerliga äst du utaf dem; ty du äst ock en Galileisk man, och ditt mål lyder derefter. |
| 71 | Då begynte han till att förbanna sig, och svärja: Jag känner icke denna mannen, der I om talen. |
| 72 | Och åter gol hanen. Då begynte Petrus draga till minnes det ordet, som Jesus hade sagt till honom: Förr än hanen hafver galit två resor, skall du försaka mig tre resor. Och han begynte till att gråta. |
