| 1 | Och han begynte åter lära vid hafvet; och till honom församlades mycket folk, så att han måste stiga uti ett skepp, och satt der på hafvet; och allt folket blef på landet vid hafvet. |
| 2 | Och han lärde dem mycket genom liknelser; och sade till dem uti sin predikan: |
| 3 | Hörer till: Si, en sädesman gick ut till att så. |
| 4 | Och hände sig, vid han sådde, föll somt vid vägen; och foglarna under himmelen kommo, och åto det upp. |
| 5 | Men somt föll på stenören, der icke mycken jord var; och det gick straxt upp, ty der var icke djup jord. |
| 6 | Men då solen gick upp, förvissnade det; och efter det var icke väl berotadt, förtorkades det. |
| 7 | Och somt föll i törne; och törnen växte upp, och förqvafde det; och det bar ingen frukt. |
| 8 | Och somt föll i goda jord, och det bar frukt, som uppgick, och växte; ett bar tretiofaldt, och ett sextiofaldt, och ett hundradefaldt. |
| 9 | Och han sade till dem: Den der öron hafver till att höra, han höre. |
| 10 | Då han nu allena var, sporde de, som med honom voro med de tolf, honom till om den liknelsen. |
| 11 | Och han sade till dem: Eder är gifvet att veta Guds rikes hemlighet; men dem der utantill äro sker all ting genom liknelser; |
| 12 | På det de skola med seende ögon se, och dock icke förnimmat; och med hörande öron höra, och dock icke förståt; på det de sig icke ens skola omvända, och synderna dem förlåtna varda. |
| 13 | Och han sade till dem: Förstån I icke denna liknelsen? Huru viljen I då förstå alla liknelser? |
| 14 | Sädesmannen sår ordet. |
| 15 | Men desse äro de som vid vägen äro, der ordet sådt varder; och de hafva det hört, straxt kommer Satan, och tager bort ordet, som sådt var i deras hjertan. |
| 16 | Alltså äro ock de som på stenören sådde äro; då de hafva hört ordet, anamma de det straxt med fröjd; |
| 17 | Och de hafva inga rötter i sig, utan stå till en tid; då någor bedröfvelse kommer uppå, eller förföljelse, för ordets skull, straxt förargas de. |
| 18 | Och desse äro de som i törne sådde äro; de der höra ordet; |
| 19 | Och denna verldenes omsorger, och de bedrägelige rikedomar, och mycken annor begärelse, gå derin, och förqväfva ordet, och det varder ofruktsamt. |
| 20 | Och desse äro de som uti goda jord sådde äro; de der ordet höra, och anammat, och bära frukt, somt tretiofaldt, och somt sextiofaldt, och somt hundradefaldt. |
| 21 | Och han sade till dem: Icke varder ett ljus upptändt fördenskull, att man skall sätta det under ena skäppo, eller under bordet? Sker det icke fördenskull, att det skall uppsättas på ljusastakan? |
| 22 | Ty intet är fördoldt, som icke uppenbaras skall; ej heller hemligit, som icke skall uppkomma. |
| 23 | Den der öron hafver till att höra, han höre. |
| 24 | Och han sade till dem: Ser till, hvad I hören: Med hvad mått I mälen, der skola andra mäla eder med; och eder varder ändå tillgifvet, I som hören detta. |
| 25 | Ty den der hafver, honom varder gifvet; och den der icke hafver, af honom skall ock taget varda det han hafver. |
| 26 | Och han sade: Så är Guds rike, som en man kastar ena säd i jordena; |
| 27 | Och sofver, och står upp, natt och dag; och säden går upp, och växer, så att han der intet af vet. |
| 28 | Ty jorden bär utaf sig sjelf, först brodd, sedan ax, sedan fullbordadt hvete i axena. |
| 29 | När nu frukten mogen är, straxt brukar han lian; ty skördetiden är för handen. |
| 30 | Och han sade: Vid hvem skole vi likna Guds rike? Och med hvad liknelse skole vi beteckna det? |
| 31 | Det är såsom ett senapskorn, hvilket, då det sådt varder i jordena, är det mindre än all annor frö på jordene; |
| 32 | Och då det sådt är, går det upp, och varder större än all annor krydder, och får stora grenar, så att foglarna under himmelen måga bo under dess skugga. |
| 33 | Och med mång sådana liknelser sade han dem ordet, efter som de förmådde hörat; |
| 34 | Och utan liknelse talade han intet till dem; men Lärjungomen uttydde han all ting afsides. |
| 35 | Och den samma dagen, då aftonen vardt, sade han till dem: Låt oss fara utöfver, på den andra stranden. |
| 36 | Så läto de folket gå, och togo honom, med skeppet der han redo uti var; voro ock desslikes någor annor skepp med honom. |
| 37 | Och der uppväxte en stor storm, och vågen slog in i skeppet, så att det förfylldes. |
| 38 | Och han sof bak i skeppet på ett hyende; då väckte de honom upp, och sade till honom: Mästar, sköter du intet derom, att vi förgås? |
| 39 | Och då han uppväckt var, näpste han vädret, och sade till hafvet: Tig, och var stilla. Och vädret saktade sig, och vardt ett stort lugn. |
| 40 | Och han sade till dem: Hvarföre ären I så rädde? Huru kommer det till, att I icke hafven trona? |
| 41 | Och de vordo ganska förskräckte, och sade emellan sig: Ho är denne? Ty vädret och hafvet äro honom lydig. |
