| 1 | Uti de dagar, då folket var ganska mycket, och hade intet det de äta kunde, kallade Jesus till sig sina Lärjungar, och sade till dem: |
| 2 | Jag varkunnar mig öfver folket; ty de hafva nu i tre dagar töfvat när mig, och hafva intet äta; |
| 3 | Och om jag låter dem fastande gå hem, gifvas de upp i vägen; ty somlige utaf dem voro komne långväga. |
| 4 | Och hans Lärjungar svarade honom: Hvar tager man bröd här i öknene, der man dem med mätta kan? |
| 5 | Då sporde han dem: Huru mång bröd hafven I? Svarade de: Sju. |
| 6 | Och han böd folket sätta sig ned på jordena; och han tog de sju bröd, tackade, bröt, och gaf sina Lärjungar; att de skulle lägga dem fram; och de lade fram för folket. |
| 7 | Hade de ock några små fiskar; och då han välsignat hade, bad han ock lägga dem fram. |
| 8 | Så åto de, och vordo mätte; och de togo upp sju korgar med aflefvor, som öfver voro. |
| 9 | Och de der ätit hade, voro vid fyratusend; och så lät han fara dem. |
| 10 | Och straxt steg han till skepps med sina Lärjungar, och kom intill de landsändar Dalmanutha. |
| 11 | Och de Phariseer gingo ut, och begynte disputera med honom, frestande honom, och begärande af honom tecken af himmelen. |
| 12 | Då suckade han i sinom Anda, och sade: Hvi söker detta slägtet tecken? Sannerliga säger jag eder: Desso slägte skall intet tecken gifvas. |
| 13 | Så gaf han dem öfver; och gick åter i skeppet, och for utöfver. |
| 14 | Och de hade förgätit taga bröd, så att de hade icke mer än ett bröd med sig i skeppet. |
| 15 | Då böd han dem, sägandes: Ser till, vakter eder för de Phariseers surdeg, och för Herodis surdeg. |
| 16 | Och de tänkte hit och dit, sägande emellan sig: Det äret, vi hafve intet bröd. |
| 17 | Då Jesus det förnam, sade han till dem: Hvad bekymren I eder, att I hafven icke bröd? Kunnen I ännu intet akta, eller förstå? Hafven I ännu edor hjerta förblindadt? |
| 18 | Hafvandes ögon, och sen intet? och hafvandes öron, och hören intet? |
| 19 | Och minnens I icke, då jag bröt fem bröd ibland femtusend, huru många korgar upptogen I fulla med aflefvor? Sade de: Tolf. |
| 20 | Och då jag bröt sju bröd ibland fyratusend, huru många korgar upptogen I utaf de aflefvor? De sade: Sju. |
| 21 | Och han sade till dem: Hvi förstån I då intet? |
| 22 | Och han kom till Bethsaida; och de hade fram för honom en blindan, och bådo honom, att han ville taga på honom. |
| 23 | Och så tog han den blinda vid handena, och ledde honom utu byn; och spottade i hans ögon, och lade händer på honom, och frågade honom, om han något såg. |
| 24 | Då såg han upp, och sade: Jag ser folket gå, lika som det vore trä. |
| 25 | Sedan lade han åter händerna på hans ögon, och gjorde det så att han fick synen igen; och vardt så botad, att han sedan såg klarliga alla. |
| 26 | Och han lät gå honom hem, och sade: Gack intet in i byn, och säg icke heller det någrom derinne. |
| 27 | Och Jesus gick ut, och hans Lärjungar, till de byar vid Cesarea, som kallas Philippi; och i vägen frågade han sina Lärjungar, sägandes till dem: Hvem säger folket mig vara? |
| 28 | De svarade: Johannes Döparen; och somlige Elias; och somlige en af Propheterna. |
| 29 | Då sade han till dem: Hvem sägen I mig vara? Svarade Petrus, och sade till honom: Du äst Christus. |
| 30 | Då hotade han dem, att de skulle ingom säga om honom; |
| 31 | Och begynte till att undervisa dem, att menniskones Son skulle mycket lida, och förkastas af de äldsta, och af de öfversta Presterna, och af de Skriftlärda, och dödas; och efter tre dagar uppstå igen. |
| 32 | Och talade han det talet uppenbart. Då tog Petrus honom till sig, och begynte näpsa honom. |
| 33 | Då vände han sig om, och såg på sina Lärjungar, och näpste Petrum, sägandes: Gack bort ifrå mig, du Satan; ty du besinnar icke det Gudi tillhörer, utan det menniskor tillhörer. |
| 34 | Och kallade han till sig folket, med sina Lärjungar, och sade till dem: Den mig vill följa, han försake sig sjelf, och tage sitt kors uppå sig, och följe mig. |
| 35 | Ty den, som vill behålla sitt lif, han skall mista det; och den som mister sitt lif, för mina och Evangelii skull, han skall det behålla. |
| 36 | Ty hvad hjelper det menniskone, om hon kunde vinna hela verldena, och toge skada till sin själ? |
| 37 | Eller hvad kan en menniska gifva, der hon sin själ med lösa må? |
| 38 | Men den som blyges vid mig och min ord, uti detta horiska och syndiga slägtet, vid honom skall ock menniskones Son blygas, när han kommer i sins Faders härlighet, med de helga Änglar. |
