| 1 | När nu församladt vardt otaliga mycket folk, så att de trampade på hvarannan, begynte han säga till sina Lärjungar: Först tager eder vara för de Phariseers surdeg, som är skrymteri. |
| 2 | Ty intet är fördoldt, som icke varder uppenbaradt; och intet lönligit, som icke uppkommer. |
| 3 | Derföre, hvad I sagt hafven i mörkret, det skall varda hördt i ljuset; och det I talat hafven i örat i kamrarna, det skall predikadt varda ofvanpå taken. |
| 4 | Men jag säger eder, minom vännom: Rädens icke för dem som döda kroppen, och sedan hafva de intet hvad de mer göra kunna. |
| 5 | Men jag vill visa eder, hvem I skolen rädas: Rädens honom, som, sedan han dödat hafver, hafver han ock magt att bortkasta till helvetet; ja, säger jag eder, honom rädens. |
| 6 | Köpas icke fem sparfvar för två små penningar? Och en af dem är icke förgäten för Gudi. |
| 7 | Ja, edor hufvudhår äro ock all räknad; derföre frukter eder intet; I ären bättre än månge sparfvar. |
| 8 | Men jag säger eder: Hvilken mig bekänner för menniskor, honom skall ock menniskones Son bekänna inför Guds Änglar. |
| 9 | Men den mig nekar för menniskor, han skall ock nekad varda för Guds Änglar. |
| 10 | Och den der talar ett ord emot menniskones Son, det skall varda honom förlåtet; men den som häder den Helga Anda, det skall icke förlåtas. |
| 11 | När de nu draga eder fram i Synagogorna, och för Öfverheten, och för de väldiga; hafver ingen omsorg, hvad och huruledes I svara, eller hvad I säga skolen; |
| 12 | Ty den Helge Ande skall lära eder, i samma stundene, hvad I säga skolen. |
| 13 | Då sade en af folket till honom: Mästar, säg minom broder, att han byter med mig arfvedelen. |
| 14 | Sade han till honom: Menniska, ho hafver skickat mig till domare eller skiftare öfver eder. |
| 15 | Och han sade till dem: Ser till, och tager eder vara för girighet; ty ens (menniskos) lif hänger icke derpå, att hon många ägodelar hafver. |
| 16 | Och sade han en liknelse till dem, sägandes: Det var en riker man, hvilkens åker bar frukt nog. |
| 17 | Då tänkte han vid sig sjelf, sägandes: Hvad skall jag göra? Ty jag hafver icke, der jag kan lägga mina frukt uti; |
| 18 | Och sade: Detta vill jag göra: Jag vill rifva omkull mina lador, och bygga upp större; och dit vill jag församla allt det mig växt är, och mina ägodelar; |
| 19 | Och säga till min själ: Själ, du hafver mycket godt förvaradt intill mång år; gör dig goda dagar, ät, drick, var glad. |
| 20 | Men Gud sade till honom: Du dåre, i denna natt skall man kalla dina själ ifrå dig; ho skall då få det du tillredt hafver? |
| 21 | Alltså går det ock honom, som sig församlar ägodelar, och icke är rik för Gudi. |
| 22 | Och han sade till sina Lärjungar: Derföre säger jag eder: Hafver icke omsorg för edart lif, hvad I äta skolen; eller för edar kropp, hvad I skolen kläda eder med. |
| 23 | Lifvet är mer än maten, och kroppen mer än kläden. |
| 24 | Ser på korparna; ty de så intet, ej heller uppskära; de hafva hvarken källare eller lado, och Gud föder dem; huru mycket ären I bättre än foglarna? |
| 25 | Hvilken af eder kan med sin omsorg föröka till sin växt en aln? |
| 26 | Kunnen I nu icke det som minst är, hvarföre hafven I då omsorg för det andra? |
| 27 | Ser på liljorna, huru de växa; de arbeta intet, och ej heller spinna; men jag säger eder: Icke Salomon i all sin härlighet var så klädd, som en af dem. |
| 28 | Efter nu Gud så kläder gräset, som i dag växer på markene, och i morgon kastas i ugnen; huru mycket mer skall han kläda eder, I klentrogne? |
| 29 | Derföre fråger ock I intet efter, hvad I skolen äta, eller dricka; och farer icke i höjdena; |
| 30 | Ty efter allt detta söka Hedningarna i verldene; men edar Fader vet väl, att I sådant behöfven; |
| 31 | Utan söker heldre efter Guds rike, så faller eder allt detta till. |
| 32 | Frukta dig icke, du klene hjord; ty edar Faders godvilje är så, att han vill gifva eder riket. |
| 33 | Säljer hvad I hafven, och gifver almoso; görer eder säcker, som icke föråldras; en skatt, som aldrig minskas i himmelen, der tjufven aldrig tillkommer, ej heller någor mal förderfvar. |
| 34 | Ty der edar skatt är, der blifver ock edart hjerta. |
| 35 | Låter edra länder vara omgjordade, och edor ljus brinnande; |
| 36 | Och varer I de menniskor like, som vänta sin herra, då han igenkomma skall ifrå bröllopet; att, när han kommer, och klappar, låta de honom straxt upp. |
| 37 | Salige äro de tjenare, hvilka herren finner vakande, då han kommer; sannerliga säger jag eder: Han skall uppskörta sig, och låta dem sitta till bords, och han skall då gå och tjena dem. |
| 38 | Och om han kommer uti den andra väkten, och uti den tredje väkten, och finner så; salige äro de tjenare. |
| 39 | Men detta skolen I veta, att, om husbonden visste på hvad stund tjufven komma skulle, förvisso vakade han, och icke tillstadde uppbryta sitt hus. |
| 40 | Derföre varer ock I redo; ty den stund, I icke tänken, skall menniskones Son komma. |
| 41 | Då sade Petrus till honom: Herre, säger du till oss denna liknelsen, eller ock till alla? |
| 42 | Då sade Herren: Hvar finner man en trogen och snäll skaffare, den hans herre sätter öfver sitt tjenstafolk, att han dem i rättan tid gifver hvad dem behörer? |
| 43 | Salig är den tjenaren, den herren finner så göra, då han kommer. |
| 44 | Sannerliga säger jag eder, han skall sätta honom öfver allt det han äger. |
| 45 | Men om den tjenaren sade i sitt hjerta: Min herre dröjer fast att komma igen; och begynte slå tjenarena och tjenarinnorna, och äta och dricka, och varda drucken; |
| 46 | Så kommer dens tjenarens herre, på den dagen han det sig icke förmodar, och på den stundene den han icke vet; och skall hugga honom i stycker, och skall sätta hans lott med de otrogna. |
| 47 | Men den tjenaren, som visste sins herras vilja, och icke beredde sig, och icke gjorde efter hans vilja, han skall lida mycken hugg; |
| 48 | Men den der icke visste, och gjorde dock det som hugg värdt var, han skall få hugg lida; ty dem som mycket gifvet är, af honom skall mycket varda utkrafdt; och hvem mycket befaldt är, af honom skall varda mycket äskadt. |
| 49 | Jag är kommen till att upptända en eld på jordene; och hvad vill jag heldre än att han allaredo brunne? |
| 50 | Men jag måste med en döpelse döpas; och huru ängslas jag, tilldess hon fullbordad varder? |
| 51 | Menen I, att jag är kommen till att sända frid på jordena? Nej, säger jag eder; utan visserliga tvedrägt. |
| 52 | Ty härefter skola fem vara skiljaktige uti ett hus; tre emot två, och två emot tre. |
| 53 | Fadren skall vara emot sonen, och sonen emot fadren; modren emot dottrena, och dottren emot modrena; sväran emot sina sonahustru, och sonahustrun emot sina sväro. |
| 54 | Sade han ock till folket: När I fån se en sky uppgå vesterut, straxt sägen I: Regn kommer; och det sker så. |
| 55 | Och när I sen sunnanväder blåsa, sägen I: Det blifver varmt; och det sker så. |
| 56 | I skrymtare, himmelens och jordenes skepelse kunnen I bepröfva; hvi pröfven I icke då denna tiden? |
| 57 | Hvi dömen I icke ock utaf eder sjelfva, hvad rätt är. |
| 58 | När du nu går med din trätobroder till öfverstan, så vinnlägg dig i vägen, att du blifver honom fri; att han tilläfventyrs icke drager dig fram för domaren, och domaren antvardar dig stockmästaren, och stockmästaren kastar dig i fängelset. |
| 59 | Jag säger dig: Du varder icke utkommandes, tilldess du betalat hafver den yttersta skärfven. |
