| 1 | Och han sade till sina Lärjungar: Det är omöjeligit, att icke skulle komma förargelser; men ve honom, genom hvilken de komma. |
| 2 | Bättre vore honom, att en qvarnsten hängdes vid hans hals, och vorde kastad i hafvet, än han skulle förarga en af dessa små. |
| 3 | Vakter eder. Om din broder bryter dig emot, så straffa honom, och om han bättrar sig, så förlåt honom det. |
| 4 | Och om han bryter dig emot sju resor om dagen, och han sju resor om dagen vänder sig om igen till dig, sägandes: Mig ångrar det; så förlåt honom. |
| 5 | Och Apostlarna sade till Herran: Föröka oss trona. |
| 6 | Då sade Herren: Om I haden trona såsom ett senapskorn, och saden till detta mulbärsträd: Ryck dig upp, och försätt dig i hafvet; då lydde det eder. |
| 7 | Hvilken af eder hafver en tjenare, som går vid plogen, eller vaktar boskap, då han kommer hem af markene, att han säger till honom: Gack straxt, och sitt till bords; |
| 8 | Utan säger han icke heldre till honom: Red till nattvarden, och uppskörta dig, och tjena mig medan jag äter och dricker; och sedan ät du och drick. |
| 9 | Månn han tacka dem samma tjenarenom, att han gjorde som honom budet var? Nej, menar jag. |
| 10 | Sammalunda ock I, när I hafven gjort allt det som eder budet är, så säger: Vi äre onyttige tjenare; vi hafve gjort det vi vorom pligtige att göra. |
| 11 | Och det begaf sig, då han gick till Jerusalem, for han midt igenom Samarien och Galileen. |
| 12 | Och då han kom uti en by, mötte honom tio spitelske män, de stodo långt ifrå; |
| 13 | Och de upphöjde sina röst, sägande: Jesu Mästar, varkunna dig öfver oss. |
| 14 | När han dem såg, sade han till dem: Går, och viser eder Presterna. Och hände sig, vid de gingo, vordo de rene. |
| 15 | Men en af dem, då han såg att han var ren vorden, kom han igen, och prisade Gud med höga röst; |
| 16 | Och föll på sitt ansigte för hans fötter, tackandes honom; och han var en Samarit. |
| 17 | Då svarade Jesus, och sade: Voro icke tio rene gjorde? Hvar äro då de nio? |
| 18 | Ingen är funnen, som kom igen till att prisa Gud, utan denne främlingen; |
| 19 | Och sade till honom: Statt upp, gack, din tro hafver frälst dig. |
| 20 | Och då han frågad vardt af de Phariseer, när Guds rike komma skulle, svarade han dem, och sade: Guds rike kommer icke med utvärtes åthäfvor. |
| 21 | Ej heller varder man sägande: Si här, eller, si der äret; ty si, Guds rike är invärtes i eder. |
| 22 | Och han sade till Lärjungarna: Den tid skall komma, att I skolen begära se en af menniskones Sons dagar, och I skolen icke få sen. |
| 23 | Och de skola säga till eder: Si här, si der; går icke åstad, och följer icke heller. |
| 24 | Ty såsom ljungelden ljungar ofvan af himmelen, och lyser öfver allt det under himmelen är; alltså skall ock menniskones Son vara på sin dag. |
| 25 | Men tillförene måste han mycket lida, och förkastas af detta slägtet. |
| 26 | Och såsom det skedde uti Noe tid, så skall det ock ske uti menniskones Sons dagar. |
| 27 | De åto, drucko; män togo hustrur, och qvinnor gåfvos mannom, intill den dagen då Noe gick in i arken; och floden kom, och förgjorde dem alla. |
| 28 | Sammalunda ock, såsom det skedde uti Loths tid; de åto, drucko, köpte, sålde, planterade, byggde. |
| 29 | Men den dagen, då Loth gick ut af Sodoma, regnade eld och svafvel af himmelen, och förgjorde dem alla. |
| 30 | Efter det sättet varder det ock gåendes på den dagen, när menniskones Son skall uppenbaras. |
| 31 | På den dagen, den som är på taket, och hans boting i huset, han stige icke neder till att taga dem; sammalunda ock, den i markene är, gånge icke tillbaka igen efter det han left hafver. |
| 32 | Kommer ihåg Loths hustru. |
| 33 | Hvilken som far efter att förvara sin själ, han skall mista henne; och den som mister henne, han fordrar henne till lifs. |
| 34 | Jag säger eder: I den natten skola två ligga uti ene säng; den ene varder upptagen, och den andre varder qvarlåten. |
| 35 | Två skola mala tillhopa; den ene varder upptagen, och den andre varder qvarlåten. |
| 36 | Två skola vara i markene; den ene varder upptagen, och den andre varder qvarlåten. |
| 37 | Då svarade de, och sade till honom: Hvar då, Herre? Sade han till dem: Der som åtelen är, dit församlas ock örnarna. |
