| 1 | Sade han ock en liknelse till dem derom, att man skall alltid bedja, och icke förtröttas; |
| 2 | Sägandes: En domare var uti en stad, den icke fruktade Gud, och ej heller hade försyn för några mennisko; |
| 3 | Så var i samma stad en enka; hon kom till honom, och sade: Hjelp mig ifrå min trätobroder. |
| 4 | Och han ville icke till någon tid. Sedan sade han vid sig: Ändock jag icke fruktar Gud, ej heller hafver försyn för någon mennisko; |
| 5 | Dock, fördenskull att denna enkan öfverfaller mig så svåra, måste jag fly henne rätt, att hon icke skall komma på det sista, och ropa på mig. |
| 6 | Och sade Herren: Hörer här, hvad den orätta domaren säger. |
| 7 | Skulle ock icke Gud hämnas sina utkorade, som ropa till honom dag och natt; skulle han hafva tålamod dermed? |
| 8 | Jag säger eder, att han skall hämnas dem snarliga. Dock likväl, då menniskones Son kommer, månn han skall finna tro på jordene? |
| 9 | Sade han ock till somliga, som tröste på sig sjelfva, att de voro rättfärdige, och försmådde andra, denna liknelsen: |
| 10 | Två män gingo upp i templet till att bedja; den ene en Pharisee, och den andre en Publican. |
| 11 | Phariseen stod och bad så vid sig sjelf: Jag tackar dig Gud, att jag är icke såsom andra menniskor, röfvare, orättfärdige, horkarlar, eller ock såsom denne Publicanen. |
| 12 | Jag fastar två resor i veckone, och gifver tiond af allt det jag äger. |
| 13 | Och Publicanen stod långt ifrån, och ville icke lyfta sin ögon upp till himmelen; utan slog sig för sitt bröst, och sade: Gud, miskunda dig öfver mig syndare. |
| 14 | Jag säger eder: Denne gick dädan hem igen rättfärdigad, mer än den andre; ty den sig upphöjer, han varder förnedrad; och den sig förnedrar, han varder upphöjd. |
| 15 | Så båro de ock barn till honom, att han skulle taga på dem; då hans Lärjungar det sågo, näpste de dem. |
| 16 | Men Jesus kallade dem till sig, och sade: Låter barnen komma till mig, och förmener dem icke; ty sådana hörer Guds rike till. |
| 17 | Sannerliga säger jag eder: Hvilken som icke tager Guds rike som ett barn, han skall icke komma derin. |
| 18 | Och frågade honom en öfverste, sägandes: Gode Mästar, hvad skall jag göra, att jag må få evinnerligit lif? |
| 19 | Sade Jesus till honom: Hvi kallar du mig godan? Ingen är god, utan allena Gud. |
| 20 | Budorden vetst du: Du skall icke bedrifva hor; du skall icke dräpa; du skall icke stjäla; du skall icke säga falskt vittnesbörd; du skall ära din fader och dina moder. |
| 21 | Då sade han: Allt detta hafver jag hållit af min ungdom. |
| 22 | Då Jesus det hörde, sade han till honom: Än fattas dig ett; sälj bort allt det du hafver, och skift emellan de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen; och kom, och följ mig. |
| 23 | Då han det hörde, vardt han storliga bedröfvad; ty han var ganska rik. |
| 24 | Då Jesus såg honom vara mägta bedröfvad, sade han: O! med huru stor plats komma de i Guds rike, som penningar hafva; |
| 25 | Ty snarare kan en camel gå igenom ett nålsöga, än en riker komma in i Guds rike. |
| 26 | Då sade de som det hörde: Ho kan då varda salig? |
| 27 | Men han sade: Det omöjeligit är för menniskom, det är möjeligit för Gud. |
| 28 | Då sade Petrus: Si, vi hafve all ting öfvergifvit, och följt dig. |
| 29 | Sade han till dem: Sannerliga säger jag eder; ingen är den som hafver öfvergifvit hus, eller föräldrar, eller bröder, eller hustru, eller barn, för Guds rikes skull; |
| 30 | Den icke skall igenfå mycket mer i denna tiden, och i tillkommande verld evinnerligit lif. |
| 31 | Då tog Jesus till sig de tolf, och sade till dem: Si, vi gåm upp till Jerusalem, och all ting skola fullbordad varda, som skrifven äro af Propheterna om menniskones Son. |
| 32 | Ty han skall öfverantvardas Hedningom, och begabbas, och försmädas, och bespottas. |
| 33 | Och sedan de hafva hudflängt honom, skola de döda honom; och tredje dagen skall han uppstå igen. |
| 34 | Men de förstodo der intet af, och talet var dem så fördoldt, att de icke förstodo hvad som sades. |
| 35 | Så hände sig, att när han kom in mot Jericho, satt en blinder vid vägen, och tiggde. |
| 36 | Och när han hörde folket framgå, frågade han hvad det var? |
| 37 | Då sade de till honom, att Jesus af Nazareth gick der fram. |
| 38 | Då ropade han, och sade: Jesu, Davids Son, varkunna dig öfver mig. |
| 39 | Men de, som föregingo, näpste honom, att han skulle tiga; men han ropade dessmer: Davids Son, varkunna dig öfver mig. |
| 40 | Då stadnade Jesus, och böd leda honom till sig. Då han kom fram, frågade han honom, |
| 41 | Sägandes: Hvad vill du, att jag skall göra dig? Då sade han: Herre, att jag måtte få min syn. |
| 42 | Och Jesus sade till honom: Haf din syn; din tro hafver frälst dig. |
| 43 | Och straxt fick han sin syn igen, och följde honom, prisandes Gud. Och allt folket, som detta sågo, lofvade Gud. |
