| 1 | Och det begaf sig på en af de dagar, att han lärde folket i templet, och predikade Evangelium; då församlade sig de öfverste Presterna, och de Skriftlärde, med de Äldsta; |
| 2 | Och sade till honom: Säg oss, af hvad magt gör du detta? Eller ho är den som hafver gifvit dig denna magten? |
| 3 | Svarade Jesus, och sade till dem: Jag vill ock spörja eder ett ord; svarer I mig: |
| 4 | Var Johannis döpelse af himmelen, eller af menniskor? |
| 5 | Då begynte de tänka vid sig, sägande: Sägom vi, af himmelen; då säger han: Hvi trodden I icke honom då? |
| 6 | Men sägom vi, af menniskor då stenar oss allt folket; ty de hålla det ju så före, att Johannes var en Prophet. |
| 7 | Ty svarade de, att de icke visste, hvadan den var. |
| 8 | Då sade Jesus till dem: Icke heller säger jag eder, med hvad magt jag detta gör. |
| 9 | Och han begynte säga till folket denna liknelsen: En man planterade en vingård, och fick honom ut vingårdsmannom, och for bort i främmande land i lång tid. |
| 10 | När tid var, sände han en tjenare till vingårdsmännerna, att de skulle låta honom få af vingårdsens frukt; men vingårdsmännerna hudflängde honom, och sänden ifrå sig med tomma händer. |
| 11 | Sedan sände han ock en annan tjenare; den hudflängde de ock, och försmädde honom, och sänden ifrå sig med tomma händer. |
| 12 | Åter sände han den tredje; den gjorde de ock såran, och drefvo honom ut. |
| 13 | Då sade vingårdsherren: Hvad skall jag göra? Jag vill sända min älskeliga son; kan hända att, då de se honom, hafva de försyn för honom. |
| 14 | Då vingårdsmännerna fingo se honom, tänkte de vid sig sjelfva, sägande: Denne är arfvingen; kommer, vi vilje slå honom ihjäl, att arfvedelen må blifva vår. |
| 15 | Och så drefvo de honom utu vingården, och dråpo honom. Hvad skall nu vingårdsherren göra dem samma? |
| 16 | Han skall komma, och förgöra dessa vingårdsmännerna, och utfå vingården androm. När de detta hörde, sade de: Bort det. |
| 17 | Då såg han på dem, och sade: Hvad är då det som skrifvet står: Den stenen, som byggningsmännerna bortkastade, han är vorden en hörnsten? |
| 18 | Hvilken som faller uppå den stenen, han varder krossad; men den han uppå faller, honom slår han all sönder i stycken. |
| 19 | Och öfverste Presterna, med de Skriftlärda, sökte efter att de kunde få taga fatt på honom i samma stunden; men de räddes för folket; ty de förstodo, att han hade sagt denna liknelsen emot dem. |
| 20 | Och de aktade på honom, och sände ut väktare, som låtos vara rättfärdige; på det de skulle taga honom vid orden, och öfverantvarda honom herrskapet, och i landsherrans våld. |
| 21 | Och de frågade honom, sägande: Mästar, vi vete att du säger och lärer det rätt är, och ser icke till personen, utan lärer Guds väg rätt. |
| 22 | Är det rätt, att vi gifve Kejsaren skatt, eller ej? |
| 23 | Då han förmärkte deras illfundighet, sade han till dem: Hvi fresten I mig? |
| 24 | Låter mig få se penningen; hvars beläte och öfverskrift hafver han? Svarade de, och sade: Kejsarens. |
| 25 | Sade han till dem: Så gifver nu Kejsarenom det Kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer. |
| 26 | Och de kunde icke straffa hans tal, för folket; utan förundrade sig på hans svar, och tigde. |
| 27 | Då gingo någre fram till honom af de Sadduceer, hvilke der neka uppståndelsen, och frågade honom, |
| 28 | Sägande: Mästar, Moses hafver skrifvit oss, att om någors mans broder blifver död, den hustru hafver, och dör barnlös, att hans broder skall taga hans hustru, och uppväcka sinom broder säd. |
| 29 | Så voro nu sju bröder; och den förste tog sig hustru, och blef död barnlös. |
| 30 | Och den andre tog henne, och blef ock desslikes död barnlös. |
| 31 | Den tredje tog henne; sammalunda ock alle sju, och läto inga barn efter sig, och blefvo döde. |
| 32 | Sist, efter dem alla, blef ock qvinnan död. |
| 33 | Uti uppståndelsen, hvilkensderas hustru skall hon vara, efter det sju hade haft henne till hustru? |
| 34 | Då svarade Jesus, och sade till dem: Denna verldenes barn taga sig hustrur och gifvas mannom. |
| 35 | Men de som varda värdige till den verldena, och till uppståndelsen ifrå de döda, de hvarken taga hustrur, eller gifvas manne; |
| 36 | Och ej heller kunna de mera dö; ty de varda like med Änglarna, och äro Guds barn, medan de äro uppståndelsens barn. |
| 37 | Men att de döde uppstå, bevisade Moses vid buskan, då han kallade Herran Abrahams Gud, och Isaacs Gud, och Jacobs Gud. |
| 38 | Gud är icke de dödas, utan de lefvandes Gud; ty honom lefva alle. |
| 39 | Då svarade någre af de Skriftlärda, sägande: Mästar, du sade rätt. |
| 40 | Och de djerfdes icke yttermera något fråga honom. |
| 41 | Men han sade till dem: Huru säga de Christum vara Davids Son? |
| 42 | Och sjelfver David säger i Psalmboken: Herren sade till min Herra: Sätt dig på mina högra hand; |
| 43 | Tilldess jag nederlägger dina ovänner dig till en fotapall. |
| 44 | Så kallar nu David honom Herra; huru är han då hans Son? |
| 45 | Då sade han till sina Lärjungar, uti allt folkens åhöro: |
| 46 | Tager eder vara för de Skriftlärda, som vilja gå uti sid kläder, och vilja gerna varda helsade på torgen, och sitta främst i Synagogorna, och sitta främst i gästabåden. |
| 47 | De uppfräta enkors hus, förebärande långa böner; de skola få dess större fördömelse. |
