| 1 | Då tillstundade Sötbrödshögtiden, den Påska kallas. |
| 2 | Och de öfverste Presterna och Skriftlärde sökte efter, huru de kunde dräpa honom; men de fruktade för folket. |
| 3 | Och gick Satanas in uti Judas, som kallades Ischarioth, och var en af de tolf. |
| 4 | Han gick bort, och talade med de öfversta Presterna och föreståndarena, huruledes han skulle fly honom dem i händer. |
| 5 | Och de gladdes, och voro öfverens med honom, att de skulle gifva honom penningar. |
| 6 | Och han lofvade dem det, och sökte efter läglighet, att han måtte öfverantvarda honom dem utan buller. |
| 7 | Så kom då Sötbrödsdagen, på hvilkom man måste offra Påskalambet. |
| 8 | Då sände han Petrum, och Johannem, sägandes: Går, och bereder oss Påskalambet, att vi det äte. |
| 9 | Då sade de till honom: Hvar vill du, att vi skole bereda det? |
| 10 | Sade han till dem: Si, när I kommen in i staden, varder eder mötandes en man, som bär ena vattukruko; följer honom i huset, der han ingår; |
| 11 | Och säger husbondanom: Mästaren låter säga dig: Hvar är herberget, der jag må äta Påskalambet med mina Lärjungar? |
| 12 | Och han skall visa eder en storan sal bereddan; reder der till. |
| 13 | De gingo åstad, och funno som han dem sagt hade; och redde till Påskalambet. |
| 14 | Och då tid var, satte han sig ned, och de tolf Apostlar med honom. |
| 15 | Och han sade till dem: Jag hafver, med mycken åstundan, begärat äta detta Påskalambet med eder, förr än jag lider. |
| 16 | Ty jag säger eder, att jag härefter icke skall äta deraf, tilldess det fullkomnadt varder i Guds rike. |
| 17 | Och han tog kalken, tackade, och sade: Tager honom, och skifter eder emellan; |
| 18 | Ty jag säger eder, att jag icke skall dricka det af vinträ kommet är, tilldess Guds rike kommer. |
| 19 | Och han tog brödet; tackade, och bröt, och gaf dem, sägandes: Detta är min lekamen, som för eder gifven varder; det görer till min åminnelse; |
| 20 | Sammalunda ock kalken, efter Nattvarden, sägandes: Detta är kalken, det nya Testamentet i mitt blod, som för eder utgjutet varder. |
| 21 | Dock si, mins förrädares hand är med mig på bordet. |
| 22 | Och menniskones Son varder gångandes, efter som det beslutet är; dock ve den mennisko, af hvilko han varder förrådder. |
| 23 | Och de begynte fråga emellan sig, hvilken den var af dem som det göra skulle. |
| 24 | Så vardt ock en träta emellan dem, hvilkendera skulle synas vara ypperst. |
| 25 | Då sade han till dem: Verldslige Konungar regera; och de, som magtena hafva, kallas nådige herrar; |
| 26 | Men I icke så; utan den som störst är ibland eder, han skall vara som den yngste, och den der ypperst är, han vare såsom en tjenare. |
| 27 | Ty hvilkendera är större, den som sitter, eller den som tjenar? Är icke han som sitter? Men jag är midt ibland eder, såsom den som tjenar. |
| 28 | Men I ären de samme, som med mig blifvit hafven uti mina frestelser. |
| 29 | Och jag vill beställa eder riket, såsom min Fader hafver det beställt mig; |
| 30 | Att I skolen äta och dricka öfver mitt bord, i mitt rike; och skolen sitta på stolar, och döma tolf Israels slägter. |
| 31 | Och Herren sade: Simon, Simon, si, Satanas hafver begärat eder, att han skulle sålla eder såsom hvete; |
| 32 | Men, jag hafver bedit för dig, att din tro skall icke omintet varda; och när du nu omvänder äst, så styrk dina bröder. |
| 33 | Då sade han till honom: Herre, jag är redebogen gå med dig, både i häktelse och i döden. |
| 34 | Då sade han: Jag säger dig, Petre, i dag skall icke hanen gala, förr än du tre resor nekar att känna mig. |
| 35 | Och han sade till dem: När jag sände eder utan säck, utan skräppo, och utan skor, hafver eder något fattats? Då sade de: Intet. |
| 36 | Då sade han till dem: Men nu, ho som säck hafver, han tage honom, sammalunda ock skräppo; och den der icke hafver, han sälje sin kjortel, och köpe svärd. |
| 37 | Ty jag säger eder, att det ännu måste fullbordas på mig, som skrifvet är: Han är räknad ibland ogerningsmän; ty hvad som skrifvet är om mig, det hafver en ända. |
| 38 | Då sade de: Herre, si, här äro tu svärd. Då sade han till dem: Det är nog. |
| 39 | Och han gick ut, som hans seder var, till Oljoberget; och hans Lärjungar följde honom till det rummet. |
| 40 | Och då han kom dit, sade han till dem: Beder, att I icke kommen uti frestelse. |
| 41 | Och han gick ifrå dem vid pass ett stenkast, och föll ned på sin knä, och bad, |
| 42 | Sägandes: Fader, är så din vilje, tag denna drycken ifrå mig; dock likväl, ske icke min vilje, utan din. |
| 43 | Och syntes honom en Ängel af himmelen, och styrkte honom. |
| 44 | Och han vardt betagen af en mägta stor ångest, och bad länge; och hans svett var såsom blodsdroppar, löpande ned på jorden. |
| 45 | Och då han uppstod af bönene, och kom till sina Lärjungar, fann han dem sofvande af bedröfvelse; |
| 46 | Och sade till dem: Hvi sofven I? Står upp, och beder, att I icke kommen uti frestelse. |
| 47 | Vid han ännu talade, si, en hop med folk, och en utaf de tolf, som het Judas, gick för dem, och trädde fram till Jesum, till att kyssa honom. |
| 48 | Men Jesus sade till honom: Juda, förråder du menniskones Son med kyssande? |
| 49 | Då sågo de som när voro, hvad på färde var, och sade till honom: Herre, skole vi taga till svärds? |
| 50 | Och en af dem slog öfversta Prestens tjenare, och högg af hans högra öra. |
| 51 | Då svarade Jesus, och sade: Låter kommat härtill; och så tog han på hans öra, och helade honom. |
| 52 | Och Jesus sade till de öfversta Presterna, och föreståndarena i templet, och till de äldsta, som till honom komne voro: Såsom till en röfvare ären I utgångne, med svärd och med stafrar; |
| 53 | Ändock jag hafver dagliga varit med eder i templet, och I kommen edra händer intet vid mig; men detta är edar stund, och mörksens magt. |
| 54 | Så grepo de honom, och ledden, och haden in i öfversta Prestens hus. Men Petrus följde långt efter. |
| 55 | Då gjorde de en eld midt i palatset, och såto dervid; och Petrus satte sig ibland dem. |
| 56 | Då en tjensteqvinna fick se honom sittandes vid ljuset, såg hon på honom, och sade: Denne var ock med honom. |
| 57 | Då nekade han honom, och sade: Qvinna, jag känner honom intet. |
| 58 | Och litet efter såg honom en annar, och sade: Du äst ock af dem. Men Petrus sade: Menniska, jag är det icke. |
| 59 | Och litet derefter, vid en timma, kom en annar, och sannade det samma, sägandes: Sannerliga var han ock med honom; ty han är ock en Galileisk man. |
| 60 | Och Petrus sade: Menniska, jag vet icke hvad du säger. Och i det samma, vid han ännu talade, gol hanen. |
| 61 | Och Herren vände sig om, och såg på Petrum; och då begynte Petrus tänka på Herrans ord, huru han honom sagt hade: Förr än hanen hafver galit, skall du tre resor neka mig. |
| 62 | Och Petrus gick ut, och gret bitterliga. |
| 63 | Och de män, som höllo Jesum, begabbade honom, och slogo honom; |
| 64 | Bundo för hans ögon, slogo hans ansigte, och frågade honom, sägande: Spå, ho är den som dig slog? |
| 65 | Och mycken annor förhädelse sade de till honom. |
| 66 | Och som det dagades, församlade sig de äldste i folket, och de öfverste Presterna, och de Skriftlärde, och hade honom in för sitt Råd, |
| 67 | Sägande: Äst du Christus, säg det oss? Och han sade till dem: Om jag eder det säger, så tron I det intet; |
| 68 | Frågar jag ock, så svaren I intet; ej heller släppen I mig. |
| 69 | Härefter skall menniskones Son sitta på Guds krafts högra hand. |
| 70 | Då sade de alle: Så äst du ju Guds Son? Sade han: I sägen att jag så är. |
| 71 | Då sade de: Hvarefter begärom vi ännu vittnesbörd? Vi hafve sjelfve hört det af hans mun. |
