| 1 | På den ena Sabbathen, ganska bittida om morgonen, kommo de till grafvena, bärande de välluktande krydder, som de tillredt hade; och några med dem. |
| 2 | Så funno de stenen afvältad ifrå grafvene; |
| 3 | Och gingo in, och funno intet Herrans Jesu lekamen. |
| 4 | Och det begaf sig att, då de derom bekymrade voro, si, så stodo när dem två män i skinande kläder. |
| 5 | Då vordo de förfärade, och slogo sin ansigte neder åt jordene. Då sade de till dem: Hvi söken I den lefvande ibland de döda? |
| 6 | Han är icke här, han är uppstånden; kommer ihåg, huru han sade eder, då han ännu var i Galileen, |
| 7 | Sägandes: Menniskones Son måste öfverantvardas i syndiga menniskors händer, och korsfästas; och uppstå på tredje dagen. |
| 8 | Och så begynte de komma ihåg hans ord; |
| 9 | Och gingo tillbaka ifrå grafvene, och bådade detta allt dem ellofva, och allom dem androm. |
| 10 | Och det var Maria Magdalena, och Johanna, och Maria Jacobi, och andra som med dem voro, de detta sade till Apostlarna. |
| 11 | Och deras ord syntes för dem såsom galenskap; och de trodde dem intet. |
| 12 | Men Petrus stod upp, och lopp till grafvena; och då han lutade sig derin, fick han se linkläden liggande allena; och gick sina färde, förundrandes vid sig sjelf hvad der skedt var. |
| 13 | Och si, två af dem gingo på samma dagen till en by, som låg vid sextio stadier vägs ifrå Jerusalem, benämnd Emaus. |
| 14 | Och de talade hvar med annan, om allt det som skedt var. |
| 15 | Och hände sig, då de talades vid, och befrågade hvarannan, nalkades ock Jesus, och gick med dem. |
| 16 | Men deras ögon voro förhållen, att de icke kände honom. |
| 17 | Då sade han till dem: Hvad är det för tal, som I hafven eder emellan, vid I gån, och ären bedröfvade? |
| 18 | Då svarade endera, som het Cleophas, och sade till honom: Äst du allena ibland främmande män i Jerusalem, som icke vet hvad der skedt är i dessa dagar? |
| 19 | Sade han till dem: Hvad? Sade de till honom: Om Jesu Nazareno, som var en Prophet, mägtig både i gerningar och ord, för Gudi, och allo folkena; |
| 20 | Och huruledes de öfverste Presterna, och våre förmän, öfverantvardade honom i dödsens fördömelse, och korsfäste honom. |
| 21 | Men vi hoppades, att han skulle vara den som förlossa skulle Israel; och öfver allt detta är nu tredje dagen, sedan det skedde. |
| 22 | Och några qvinnor af våra hafva förskräckt oss, de der bittida om morgonen hade kommit till grafvena; |
| 23 | Och då de icke funno hans lekamen, kommo de, och sade, att de ock Änglasyn sett hade, hvilke sagt hade att han lefver. |
| 24 | Och någre af dem, som med oss voro, gingo bort till grafven, och funno såsom qvinnorna sagt hade; men honom funno de intet. |
| 25 | Då sade han till dem: O! I galne, och senhjertade till att tro, uti allt det som Propheterna sagt hafva. |
| 26 | Skulle icke Christus sådant lida, och sedan ingå uti sin härlighet? |
| 27 | Och han begynte på Mose, och alla Propheterna, och gjorde uttydelse för dem i alla Skrifter, som voro om honom. |
| 28 | Och de begynte nalkas intill byn, dit de ville; och han låts som han ville gå längre fram. |
| 29 | Och de nödgade honom, sägande: Blif när oss; ty det lider åt aftonen, och dagen är förliden. Och så gick han in, till att blifva när dem. |
| 30 | Och det begaf sig, då han satt till bords med dem, tog han brödet; tackade, bröt det, och fick dem. |
| 31 | Och deras ögon öppnades, att de kände honom; och så försvann han utu deras åsyn. |
| 32 | Och de sade emellan sig: Var icke vårt hjerta brinnande i oss, då han talade med oss i vägen, och uttydde oss Skrifterna? |
| 33 | Och i samma stundene stodo de upp, och gingo till Jerusalem igen, och funno församlade de ellofva, och de som med dem voro; |
| 34 | De der sade: Herren är sannerliga uppstånden, och är synter af Simone. |
| 35 | Och de förtäljde hvad skedt var i vägen, och huru han vardt känd af dem, i det han bröt brödet. |
| 36 | Som de nu härom talade, stod Jesus sjelf midt ibland dem, och sade till dem: Frid vare eder. |
| 37 | Då vordo de förfärade, och fruktade, menandes att de sågo en anda. |
| 38 | Då sade han till dem: Hvi ären I förfärade? Och hvi uppstiga sådana tankar uti edor hjerta? |
| 39 | Ser mina händer, och mina fötter, att det är jag sjelf: Tager på mig, och skåder; ty anden hafver icke kött och ben, såsom I sen mig hafva. |
| 40 | Och då han hade det sagt, viste han dem händer och fötter. |
| 41 | Och som de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan förundrade sig, sade han till dem: Hafven I här något att äta? |
| 42 | Då fingo de honom fram ett stycke stekt fisk, och något af en hannogskako. |
| 43 | Och han tog det, och åt deraf i deras åsyn. |
| 44 | Och han sade till dem: Detta äro de ord, som jag sade till eder, då jag ännu var med eder, att allt måste fullbordas, som skrifvet är i Mose lag, och i Propheterna, och i Psalmerna, om mig. |
| 45 | Då öppnade han dem deras sinne, att de förstodo Skrifterna; |
| 46 | Och sade till dem: Så är det skrifvet, och så måste Christus lida, och tredje dagen uppstå ifrå de döda; |
| 47 | Och predikas i hans Namn bättring och syndernas förlåtelse ibland all folk, begynnande på Jerusalem. |
| 48 | Och I ären vittne till allt detta. |
| 49 | Och si, jag vill sända öfver eder mins Faders löfte; men I skolen blifva i staden Jerusalem, tilldess I varden beklädde med kraft af höjdene. |
| 50 | Och han hade dem ut till Bethanien, och upplyfte sina händer, och välsignade dem. |
| 51 | Och skedde, då han dem välsignat hade, skiljdes han ifrå dem, och uppfor i himmelen. |
| 52 | Och de tillbådo honom; och gingo sedan in i Jerusalem igen, med stora glädje; |
| 53 | Och voro alltid i templet, prisade och lofvade Gud. Amen. |