| 1 | Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Hvilken icke går in genom dörrena i fårahuset, utan stiger annorstäds in, han är en tjuf, och en röfvare. |
| 2 | Men hvilken som går in genom dörrena, han är herden till fåren. |
| 3 | För honom låter dörravården upp, och fåren höra hans röst; och sin egen får kallar han vid namn, och leder dem ut. |
| 4 | Och när han hafver släppt sin egen får ut, går han för dem, och fåren följa honom efter; ty de känna hans röst. |
| 5 | Men den främmande följa de icke, utan fly ifrå honom; ty de känna icke deras röst, som främmande äro. |
| 6 | Denna liknelsen sade Jesus till dem; men de förstodo icke hvad det var, som han sade dem. |
| 7 | Åter sade Jesus till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Jag är dörren för fåren. |
| 8 | Alle de som för mig komne äro, de äro tjufvar och röfvare; men fåren hörde dem intet. |
| 9 | Jag är dörren; hvilken som ingår igenom mig, han skall blifva salig; och skall ingå och utgå, och finna bet. |
| 10 | Tjufven kommer icke, utan till att stjäla, slagta och förgöra; jag är kommen, på det de skola hafva lif, och öfvernog hafva. |
| 11 | Jag är den gode herden; den gode herden låter sitt lif för fåren. |
| 12 | Men den som lejder är, och icke är herden, hvilkom fåren icke tillhöra, ser ulfven komma, och öfvergifver fåren, och flyr; och ulfven bortrycker och förskingrar fåren. |
| 13 | Men den lejde flyr; ty han är lejd, och värdar intet om fåren. |
| 14 | Jag är den gode herden, och känner min får, och min känna mig; |
| 15 | Såsom Fadren känner mig; och jag känner Fadren; och jag låter mitt lif för fåren. |
| 16 | Jag hafver ock annor får, som icke äro af detta fårahuset; dem måste jag ock draga härtill, och de skola höra min röst; och det skall varda ett fårahus och en herde. |
| 17 | Fördenskull älskar Fadren mig, att jag låter mitt lif, på det jag skall åter tagat igen. |
| 18 | Ingen tager det af mig; men jag låter det af mig sjelf; jag hafver magt att låta det, och jag hafver magt taga det igen. Detta budet fick jag af minom Fader. |
| 19 | Då vardt åter en tvedrägt ibland Judarna, för detta talets skull. |
| 20 | Månge af dem sade: Han hafver djefvulen, och är ursinnig; hvi hören I honom? |
| 21 | Somlige sade: Sådana ord äro icke dens mans, som djefvulen hafver; icke kan djefvulen öppna de blindas ögon. |
| 22 | Så vardt då i Jerusalem kyrkomessa; och det var vinter. |
| 23 | Och Jesus gick i templena, i Salomos förhus. |
| 24 | Då kringhvärfde Judarna honom, och sade till honom: Huru länge förhalar du med oss? Säg oss fri, om du äst Christus. |
| 25 | Jesus svarade dem: Jag hafver sagt eder det, och I tron det icke; gerningarna, som jag gör i mins Faders Namn, de bära vittne om mig. |
| 26 | Men I tron det icke; ty I ären icke af min får, såsom jag sade eder. |
| 27 | Min får höra mina röst, och jag känner dem, och de följa mig; |
| 28 | Och jag gifver dem evinnerligit lif, och de skola icke förgås evinnerliga; ingen skall heller rycka dem utu mine hand. |
| 29 | Min Fader, som mig dem gifvit hafver, är store än alle; och ingen kan rycka dem utaf mins Faders hand. |
| 30 | Jag och Fadren ärom ett. |
| 31 | Då togo åter Judarna stenar, till att stena honom. |
| 32 | Jesus svarade dem: Jag hafver många goda gerningar bevist eder af minom Fader; för hvilka af dem stenen I mig? |
| 33 | Judarna svarade honom, och sade: För god gernings skull stene vi dig icke, utan för hädelsens skull; och att du, som äst en menniska, gör dig sjelf till Gud. |
| 34 | Jesus svarade dem: Är icke skrifvet i edor lag: Jag sade, I ären gudar? |
| 35 | Hafver han nu kallat dem gudar, till hvilka Guds ord skedde; och Skriften kan icke varda omintet; |
| 36 | Och I sägen dock till honom, som Fadren helgat hafver, och sändt i verldena: Du häder Gud; derföre, att jag säger: Jag är Guds Son? |
| 37 | Gör jag icke mins Faders gerningar, så tror mig intet. |
| 38 | Men gör jag dem, tror då gerningomen, om I icke viljen tro mig; på det I skolen förstå, och tro, att Fadren är i mig, och jag i honom. |
| 39 | Åter foro de efter att gripa honom; och han gick utu deras händer. |
| 40 | Och drog åter bort på hinsidon Jordan, till det rummet der Johannes hade först döpt; och blef der. |
| 41 | Och månge kommo till honom, och sade: Johannes gjorde intet tecken; men allt det Johannes om denna sagt hafver, är sant. |
| 42 | Och trodde månge der på honom, |
