| 1 | Derefter var en Judarnas högtid; och Jesus for upp till Jerusalem. |
| 2 | Men i Jerusalem är en dam, vid fårahuset, som het på Ebreisko Bethesda, och hade fem skjul; |
| 3 | Deruti lågo en stor hop sjuke, blinde halte, borttvinade, och bidde efter att vattnet skulle röras. |
| 4 | Ty en Ängel steg ned i dammen, på en viss tid, och rörde vattnet; den der nu först steg ned i vattnet, sedan det var rördt, han blef helbregda, ehvad sjukdom han hade. |
| 5 | Så var der en man, som hade varit sjuk i åtta och tretio år. |
| 6 | Då Jesus fick se honom der han låg, och förnam att han nu i lång tid hade legat sjuk, sade han till honom: Vill du blifva helbregda? |
| 7 | Svarade den sjuke honom: Herre, jag hafver ingen, som hafver mig i dammen, när vattnet är rördt; men förr än jag kommer, då är en annar stigen in för mig. |
| 8 | Då sade Jesus till honom: Statt upp, tag din säng, och gack. |
| 9 | Och straxt blef den mannen helbregda, och tog sin säng, och gick; och det var på en Sabbathsdag. |
| 10 | Då sade Judarna till honom, som var vorden helbregda: Det är Sabbath; dig är icke lofligit bära sängena. |
| 11 | Svarade han dem: Den som gjorde mig helbregda, han sade till mig: Tag din säng, och gack. |
| 12 | Då sporde de honom: Ho är den mannen, som dig sade: Tag din säng, och gack? |
| 13 | Men han, som helbregda var vorden, visste icke, ho han var; ty Jesus var undanviken, efter mycket folk var i det rummet. |
| 14 | Derefter fann Jesus honom i templet, och sade till honom: Si, du äst vorden helbregda; synda icke härefter, att dig icke vederfars något värre. |
| 15 | Då gick den mannen bort, och sade Judomen, att Jesus var den, som honom hade helbregda gjort; |
| 16 | Och derföre förföljde Judarna Jesum, och sökte efter att döda honom, efter han detta gjorde på Sabbathen. |
| 17 | Då svarade Jesus dem: Min Fader verkar intill nu; och jag verkar ock. |
| 18 | Derföre sökte Judarna ändå mer efter att döda honom; ty han ej allenast bröt Sabbathen, utan ock sade Gud vara sin Fader, görandes sig sjelf lik med Gud. |
| 19 | Då svarade Jesus, och sade till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Sonen kan intet göra af sig sjelf, utan det han ser Fadren göra; ty allt det han gör, det gör ock Sonen. |
| 20 | Ty Fadren älskar Sonen, och visar honom allt det han gör; och varder än visandes honom större verk än dessa äro, att I skolen undra derpå. |
| 21 | Ty såsom Fadren uppväcker de döda, och gör dem lefvande; så gör ock Sonen lefvande hvem han vill. |
| 22 | Ty icke dömer heller Fadren någon; utan hafver all dom gifvit Sonenom; |
| 23 | På det alle skola hedra Sonen, såsom de hedra Fadren. Hvilken som icke hedrar Sonen, han hedrar icke Fadren, som honom sändt hafver. |
| 24 | Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Hvilken som hörer mitt tal, och tror honom, som mig sändt hafver, han hafver evinnerligit lif, och kommer icke i domen; utan är gången ifrå döden till lifvet. |
| 25 | Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Den tid skall komma, och är nu allaredo, att de döde skola höra Guds Sons röst; och de henne höra, de skola lefva. |
| 26 | Ty såsom Fadren hafver lif i sig sjelfvom, så hafver han ock gifvit Sonenom hafva lif i sig sjelfvom; |
| 27 | Och hafver desslikes gifvit honom magt att döma; derföre, att han menniskones Son är. |
| 28 | Förundrer eder icke öfver detta: ty den stund skall komma, i hvilko alle de i grifterna äro, skola höra hans röst. |
| 29 | Och de som väl hafva gjort, skola framgå till lifsens uppståndelse; men de som illa hafva gjort, till domsens uppståndelse. |
| 30 | Intet kan jag göra af mig sjelf. Som jag hörer, så dömer jag, och min dom är rätt; ty jag söker icke min vilja, utan Fadrens vilja, som mig sändt hafver. |
| 31 | Om jag vittnar om mig sjelf, då är mitt vittnesbörd icke sant. |
| 32 | En annar är, som vittnar om mig; och jag vet, att det vittnesbörd sant är, som han vittnar om mig. |
| 33 | I sänden till Johannes, och han gaf vittnesbörd till sanningen; |
| 34 | Men jag tager intet vittnesbörd af mennisko; utan säger detta, på det I skolen varda salige. |
| 35 | Han var ett brinnande och skinande ljus; och I villen en tid långt fröjdas i hans ljus. |
| 36 | Men jag hafver ett större vittnesbörd än Johannis vittnesbörd; ty de verk, som Fadren hafver gifvit mig att jag skall fullborda, de samma verk, som jag gör, vittna om mig, att Fadren hafver sändt mig. |
| 37 | Och Fadren, som mig sände, han hafver vittnat om mig: I hafven hvarken någon tid hört hans röst, eller sett hans skepelse; |
| 38 | Och hans ord hafven I icke blifvandes i eder; ty I tron icke honom, som han sändt hafver. |
| 39 | Ransaker Skrifterna; ty I menen eder hafva evinnerligit lif i dem; och de äro de som vittna om mig. |
| 40 | Och I viljen icke komma till mig, att I måtten få lif. |
| 41 | Jag tager ingen pris af menniskor. |
| 42 | Men jag känner eder, att I icke hafven Guds kärlek uti eder. |
| 43 | Jag är kommen i mins Faders Namn, och I anammen mig icke; kommer en annar i sitt eget namn, den varden I anammande. |
| 44 | Huru kunnen I tro, I som tagen pris hvar af androm; och den pris, som kommer allena af Gudi, söken I intet. |
| 45 | I skolen icke mena, att jag skall anklaga eder för Fadren; det är en, som eder anklagar, nämliga Moses, den I hoppens uppå. |
| 46 | Haden I trott Mosi, så haden I ock trott mig; ty om mig hafver han skrifvit. |
| 47 | Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då tro min ord? |
