| 1 | Då gick Jesus ut på Oljoberget. |
| 2 | Och om morgonen bittida kom han åter i templet, och allt folket kom till honom; och han satte sig, och lärde dem. |
| 3 | Då hade de Skriftlärde och Phariseer till honom ena qvinno, som var beslagen med hor; och när de hade ledt henne fram, |
| 4 | Sade de till honom: Mästar, denna qvinnan är beslagen med hor. |
| 5 | Och Mose hafver budit oss i lagen, att sådana skola stenas; men hvad säger du? |
| 6 | Detta sade de, till att försöka honom, att de kunde anklaga honom. Då böjde Jesus sig ned, och skref med fingret på jordena. |
| 7 | När de nu så stodo fast på sin frågo, reste han sig upp, och sade till dem: Hvilken af eder utan synd är, han kaste första stenen på henne; |
| 8 | Och böjde sig åter ned, och skref på jordena. |
| 9 | När de detta hörde, och voro i samvetet öfvertygade, gingo de ut, hvar efter annan, begynnande på de äldsta intill de sista; och Jesus blef allena, och qvinnan der ståndandes. |
| 10 | När Jesus reste sig upp, och såg ingen, utan qvinnona, sade han till henne: Qvinna, hvar äro dine åklagare? Hafver ingen dömt dig? |
| 11 | Sade hon: Herre, ingen; sade Jesus: Icke heller dömer jag dig. Gack bort, och synda icke härefter. |
| 12 | Åter talade Jesus till dem, sägandes: Jag är verldenes Ljus; den mig följer, han skall icke vandra i mörkret, utan han skall få lifsens ljus. |
| 13 | Då sade Phariseerna till honom: Du vittnar om dig sjelf; ditt vittnesbörd är icke sant. |
| 14 | Svarade Jesus, och sade till dem: Om jag än vittnar om mig sjelf, så är mitt vittnesbörd sant; ty jag vet hvadan jag kommen är, och hvart jag går; men I veten icke hvadan jag kommer, och hvart jag går. |
| 15 | I dömen efter köttet; jag dömer ingen. |
| 16 | Och om jag än dömde, är min dom rätt; ty jag är icke allena; utan jag och Fadren, som mig sändt hafver. |
| 17 | Är ock så skrifvet i edor lag, att tvegge menniskors vittnesbörd är sant. |
| 18 | Jag är den som bär vittnesbörd om mig sjelf; bär ock Fadren, som mig sändt hafver, vittnesbörd om mig. |
| 19 | Då sade de till honom: Hvar är din Fader? Jesus svarade: I kännen hvarken mig eller min Fader. Om I känden mig, då känden I ock min Fader. |
| 20 | Dessa ord talade Jesus vid offerkistona, lärandes i templet; och ingen tog fatt på honom, ty hans tid var icke ännu kommen. |
| 21 | Då sade åter Jesus till dem: Jag går bort, och I skolen söka mig, och skolen dö uti edra synder. Dit jag går, kunnen I icke komma. |
| 22 | Då sade Judarna: Månn han då vilja dräpa sig sjelf, medan han säger: Dit jag går, kunnen I icke komma? |
| 23 | Och han sade till dem: I ären nedanefter, och jag är ofvanefter; I ären af desso verldene, jag är icke af desso verldene. |
| 24 | Så hafver jag nu sagt eder, att I skolen dö i edra synder; ty om I icke tron, att det är jag, skolen I dö i edra synder. |
| 25 | Då sade de till honom: Ho äst du? Och Jesus sade till dem: Aldraförst jag, som talar med eder. |
| 26 | Jag hafver mycket, som jag måtte tala, och döma om eder; men den mig sändt hafver, är sannfärdig, och det jag hafver hört af honom, det talar jag i verldene. |
| 27 | Men de förstodo icke, att han talade till dem om Fadren. |
| 28 | Då sade Jesus till dem: När I hafven upphöjt menniskones Son, då skolen I förstå att det är jag, och att jag gör intet af mig sjelf; utan hvad Fadren hafver lärt mig, det talar jag. |
| 29 | Och den mig sändt hafver, är med mig. Fadren låter mig icke blifva allena; ty jag gör alltid det honom täckt är. |
| 30 | När han detta talade, trodde månge på honom. |
| 31 | Då sade Jesus till de Judar, som trodde på honom: Om I blifven vid min ord, så ären I mine rätte Lärjungar; |
| 32 | Och I skolen förstå sanningen; och sanningen skall göra eder fri. |
| 33 | De svarade honom: Vi äre Abrahams säd, och hafve aldrig någors trälar varit; huru säger då du: I skolen varda fri? |
| 34 | Svarade dem Jesus: Sannerliga, sannerliga säger jag eder, att hvar och en, som syndena gör, han är syndenes träl. |
| 35 | Men trälen blifver icke i huset evinnerliga; sonen blifver evinnerliga. |
| 36 | Om Sonen gör eder fri, så ären I rättsliga fri. |
| 37 | Jag vet, att I ären Abrahams säd: men I faren efter att döda mig; ty mitt tal hafver intet rum i eder. |
| 38 | Jag talar det jag hafver sett när minom Fader; och I gören det I hafven sett när edar fader. |
| 39 | Svarade de, och sade till honom: Abraham är vår fader. Sade Jesus till dem: Voren I Abrahams barn, då gjorden I Abrahams gerningar. |
| 40 | Nu faren I efter att döda mig, som är den man, den eder hafver sagt sanningena, hvilka jag hört hafver af Gudi; det gjorde icke Abraham. |
| 41 | I gören edars faders gerningar. Då sade de till honom: Vi äre icke oägta födde; vi hafve en Fader, nämliga Gud. |
| 42 | Jesus sade till dem: Vore Gud edar Fader, så älskaden I ju mig; ty af Gudi är jag utgången och kommen; ty jag är icke heller kommen af mig sjelf; men han hafver mig sändt. |
| 43 | Hvi kännen I icke mitt tal? Ty I kunnen icke höra mitt tal. |
| 44 | I ären af den fadren djefvulen, och edars faders begär viljen I efterfölja; han hafver varit en mandråpare af begynnelsen, och blef icke ståndandes i sanningene; ty sanningen är icke i honom. När han talar lögnena, talar han af sitt eget; ty han är lögnaktig, och dess fader. |
| 45 | Men efter det jag säger eder sanningena, tron I mig intet. |
| 46 | Hvilken af eder straffar mig för synd? Säger jag nu eder sanningena, hvi tron I mig icke? |
| 47 | Den der af Gudi är, han hörer Guds ord; derföre hören I icke, att I icke ären af Gudi. |
| 48 | Då svarade Judarna, och sade till honom: Säge vi icke rätt, att du äst en Samarit, och hafver djefvulen? |
| 49 | Jesus svarade: Jag hafver icke djefvulen; men jag prisar min Fader, och I hafven försmädat mig. |
| 50 | Jag söker icke efter min pris; den är väl till, som derefter söker, och dömer. |
| 51 | Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Hvilken som gömmer mitt tal, han skall icke se döden till evig tid. |
| 52 | Då sade Judarna till honom: Nu hafve vi förstått, att du hafver djefvulen. Abraham är döder, och Propheterna, och du säger: Hvilken som gömmer min ord, han skall icke smaka döden evinnerliga. |
| 53 | Äst du mer än vår fader Abraham, som döder är? Propheterna äro ock döde; hvem gör du dig sjelfvan? |
| 54 | Jesus svarade: Är det så, att jag prisar mig sjelf, så är min pris intet; min Fader är den som mig prisar, hvilken I sägen vara eder Gud. |
| 55 | Och I kännen honom dock intet; men jag känner honom; och om jag sade att jag icke kände honom, vorde jag en ljugare, lika som I; men jag känner honom, och håller hans tal. |
| 56 | Abraham edar fader fröjdades, att han skulle få se min dag; han såg honom, och vardt glad. |
| 57 | Då sade Judarna till honom: Femtio år hafver du icke ännu, och Abraham hafver du sett! |
| 58 | Jesus sade till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Förr än Abraham var född, är jag. |
| 59 | Då togo de upp stenar, till att kasta honom. Men Jesus gömde sig undan; och gick ut af templet. |
