| 1 | Då nu upploppet vardt stilladt, kallade Paulus Lärjungarna till sig, och helsade dem, och for sina färde, till att draga in uti Macedonien. |
| 2 | Och när han hade vandrat genom de landsändar, och förmanat dem med mycket tal, kom han in i Grekeland; |
| 3 | Och han blef der i tre månader. Och efter Judarna hade satt försåt för honom, när han skulle fara in i Syrien, fick han för råd att vända om igen genom Macedonien. |
| 4 | Och följde honom allt intill Asien Sopater af Bereen; och af Thessalonica Aristarchus, och Secundus, och Gajus af Derbe, och Timotheus; och af Asien Tychicus, och Trophimus. |
| 5 | Desse foro framföre, och bidde oss i Troade. |
| 6 | Men vi seglade af Philippis, efter Påskadagarna, och kommom till dem i Troade innan fem dagar; och töfvade der i sju dagar. |
| 7 | På en Sabbath, då Lärjungarna kommo tillsammans, till att bryta brödet, hade Paulus ett tal för dem, efter han ville annan dagen färdas; och fördröjde han talet intill midnatt. |
| 8 | Och mång ljus voro upptänd i salen, der de församlade voro. |
| 9 | Så satt der en yngling uti ett fenster, benämnd Eutychus, och var förtyngd af svår sömn; och vid Paulus länge talade, tog sömnen honom så svårliga, att han föll ned af tredje bottnen, och vardt upptagen döder. |
| 10 | Då steg Paulus ned, och lade sig på honom, och tog omkring honom, och sade: Varer icke bedröfvade; ty själen är ännu uti honom. |
| 11 | Sedan gick han upp igen, och bröt brödet, och åt; och talade sedan länge med dem, tilldess det dagades; och så färdades han. |
| 12 | Och hade de den ynglingen fram lefvandes; och voro deraf icke litet tröstade. |
| 13 | Men vi stegom till skepps, och forom dädan till Asson, aktande der intaga Paulum; ty han hade så skickat, och han ville fara landvägen. |
| 14 | När vi tillhopakommom i Asson, togom vi honom in, och kommom sedan till Mitylenen. |
| 15 | Dädan seglade vi, och kommom dagen nästefter in mot Chium; och så dagen derefter kommom vi till Samum, och töfvade i Trogillio; och nästa dagen efter kommom vi till Miletum. |
| 16 | Ty Paulus hade satt sig före att segla framom Ephesus, på det att han icke skulle förtöfva sig i Asien; ty han hastade sig, om möjeligit hade varit, att han kunde varit i Jerusalem om Pingesdagarna. |
| 17 | Och sände han af Mileto båd till Ephesum, och kallade till sig Presterna i församlingene. |
| 18 | När de kommo till honom, sade han till dem: I veten, huruledes jag hafver varit när eder alltid, ifrå första dagen jag kom in i Asien; |
| 19 | Tjenandes Herranom med all ödmjukhet, och med många tårar och frestelser, som mig vederforos af Judarnas försåt; |
| 20 | Så att jag hafver intet försummat, det eder kunde vara till nytto, att jag ju hafver förkunnat eder, och lärt eder uppenbarliga och synnerliga; |
| 21 | Betygandes både för Judar och Greker den bättring som är inför Gud, och den tro som är till vår Herra Jesum Christum. |
| 22 | Och nu si, jag, bunden i Andanom, färdas till Jerusalem, icke vetandes hvad mig der öfvergå skall; |
| 23 | Utan den Helge Ande i alla städer betygar och säger, att bojor och bedröfvelse står mig före. |
| 24 | Dock aktar jag det intet, ej heller är mig sjelfvom mitt lif kärt; på det jag skall fullkomna mitt lopp med glädje, och det ämbete som jag anammat hafver af Herranom Jesu, till att betyga Evangelium om Guds nåd. |
| 25 | Och nu si, jag vet, att härefter fån I icke se mitt ansigte, I alle, der jag framfarit hafver och predikat Guds rike. |
| 26 | Derföre betygar jag eder på denna dagen, att jag oskyldig är för allas blod; |
| 27 | Ty jag hafver icke försummat, med mindre jag hafver förkunnat eder allt Guds råd. |
| 28 | Så hafver nu akt på eder, och på allan hjorden, i hvilkom den Helge Ande hafver eder satt till Biskopar, att regera Guds församling, hvilka han hafver förvärfvat med sitt blod. |
| 29 | Ty jag vet det att, sedan jag skiljs ifrån eder, skola komma ibland eder svåra ulfvar, de der hjorden icke spara skola. |
| 30 | Och af eder sjelfvom skola män uppkomma, som tala skola det orätt är, och draga lärjungar till sig. |
| 31 | Derföre vaker, och tänker uppå, att jag i tre år, natt och dag, icke hafver återvändt förmana hvar och en, med tårar. |
| 32 | Och nu, bröder, befaller jag eder Gudi, och hans nåds orde, hvilken mägtig är uppbygga eder, och gifva eder arfvedel ibland allom dem som helgade varda. |
| 33 | Ingens mans silfver, eller guld, eller kläder hafver jag begärat. |
| 34 | Men I veten sjelfve, att dessa händerna hafva tjent till min nödtorft, och deras som med mig voro. |
| 35 | All ting hafver jag vist eder, att så måste man arbeta, och upptaga de svaga, och tänka på Herrans Jesu ord, som han sade: Saligare är gifva än taga. |
| 36 | Och när han detta sagt hade, föll han på sin knä, och bad med allom dem. |
| 37 | Och vardt en stor gråt med allom dem; och de föllo Paulo om halsen, och kysste honom; |
| 38 | Sörjande mest för det ordets skull, som han sagt hade, att de skulle icke mer få se hans ansigte. Och så följde de honom till skepps. |
