| 1 | Då såg Paulus på Rådet, och sade: I män och bröder, jag hafver vandrat för Gudi uti ett godt samvet, allt intill denna dag. |
| 2 | Då böd den öfverste Presten Ananias dem som der när stodo, att de skulle slå honom på munnen. |
| 3 | Då sade Paulus till honom: Gud skall slå dig, du hvitmenada vägg. Sitter du och skall döma mig efter lagen, och bjuder slå mig emot lagen? |
| 4 | Och de der när stodo sade: Bannar du Guds öfversta Prest? |
| 5 | Då sade Paulus: Jag visste icke, käre bröder, att han var öfverste Prest; ty det är skrifvet: Du skall icke banna dins folks öfversta. |
| 6 | Och efter Paulus väl visste, att en part af dem voro Sadduceer, och annan parten Phariseer, ropade han inför Rådet: I män och bröder, jag är en Pharisee, och en Pharisees son; jag varder dömder för hoppet och de dödas uppståndelses skull. |
| 7 | Och då han det sagt hade, vardt en tvedrägt emellan de Phariseer och de Sadduceer; och hopen vardt söndrad. |
| 8 | Ty de Sadduceer säga, att ingen uppståndelse är, och ingen Ängel, och ingen Ande; men de Phariseer bekänna båda. |
| 9 | Och så vardt ett stort rop. Och de Skriftlärde af det Phariseiska parti stodo upp, och begynte kämpas, och sade: Vi finnom intet ondt med den mannen; om så kan hända, att Anden hafver talat med honom, eller en Ängel, så låt oss icke strida emot Gud. |
| 10 | Och efter det begynte varda ett stort upplopp, fruktade öfverste höfvitsmannen, att de skulle sönderslita Paulum, och lät krigsknektarna gå ned, och rycka honom bort ifrå dem, och föra honom i lägret. |
| 11 | Om nattena derefter stod Herren när honom, och sade: Var vid ett godt mod, Paule; ty såsom du hafver vittnat om mig i Jerusalem, så måste du ock vittna i Rom. |
| 12 | Då dager vardt, slogo sig tillhopa någre af Judarna, och förbannade sig, att de varken äta eller dricka skulle, tilldess de hade dräpit Paulum. |
| 13 | Och voro mer än fyratio män, som så hade svorit sig tillhopa. |
| 14 | Desse gingo till de öfversta Presterna, och till de äldsta, och sade: Vi hafve, vid förbannelse, bepligtat oss sjelfva ingenting smaka, tilldess vi hafve dräpit Paulum. |
| 15 | Så mån I nu förkunna öfversta höfvitsmannenom och Rådet, att han hafver honom fram för oss i morgon, lika som vi ville få veta något vissare om honom; men förr än han kommer fram, äre vi redo till att dräpa honom. |
| 16 | Då Pauli systerson hörde sådana försåt, kom han, och gick in i lägret, och bådade det Paulo. |
| 17 | Då kallade Paulus till sig en af de underhöfvitsmän, och sade: Haf denna ynglingen bort till öfversta höfvitsmannen; ty han hafver något undervisa honom. |
| 18 | Och han tog honom med sig, och hade honom till öfversta höfvitsmannen, och sade: Paulus, som bunden är, kallade mig till sig, och bad att jag skulle hafva denna ynglingen till dig, som något hafver säga dig. |
| 19 | Då tog öfversta höfvitsmannen honom vid handena, och gick afsides med honom, och frågade honom: Hvad är det som du hafver undervisa mig? |
| 20 | Då sade han: Judarna hafva samfällt sig att de vilja bedja dig, att du skall i morgon låta Paulum komma ut för Rådet, såsom de ville utfråga något vissare om honom. |
| 21 | Men lyd dem intet; ty mer än fyratio män af dem vilja vara i försåt för honom, de sig förbannat hafva, att de icke skola äta eller dricka, tilldess de hafva dräpit honom; och nu äro de redo, och vänta att du det utlofva skall. |
| 22 | Sedan lät öfversta höfvitsmannen ynglingen gå sina färde, och böd honom att han för ingom säga skulle, att han honom sådant undervist hade; |
| 23 | Och kallade till sig två underhöfvitsmän, och sade: Görer redo tuhundrade krigsknektar, att de fara till Cesareen; och sjutio resenärar, och tuhundrade skyttar, till tredje timman på natten. |
| 24 | Och tillreder någon fartyg, der man kan sätta Paulum uppå, att de måga föra honom oskaddan till landshöfdingan Felicem. |
| 25 | Och skref ett bref vid detta sinnet: |
| 26 | Claudius Lysias, dem mägtiga landshöfdinganom Felici, helso. |
| 27 | Denna mannen hade Judarna gripit, och ville dödat honom; och der kom jag till med krigsfolket, och tog honom ifrå dem, efter jag förnam att han var en Romare. |
| 28 | Och när jag ville veta sakena, som de hade emot honom, lät jag honom komma inför deras Råd. |
| 29 | Så fann jag att han skyllder vardt om någor spörsmål i deras lag; och dock ingen skuld hade, som död eller häktelse värd var. |
| 30 | Och vardt mig undervist om försåt, som Judarna hade beställt för honom; och straxt sände jag honom till dig, och böd hans åklagare att, hvad de hafva emot honom, det skola de säga dig. Farväl. |
| 31 | Då togo krigsknektarna Paulum, efter som dem befaldt var, och förde honom om nattena till Antipatridem. |
| 32 | Och dagen derefter läto de resenärarna följa honom, och de kommo igen i lägret. |
| 33 | När de kommo till Cesareen, och fingo landshöfdingan brefvet, hade de ock desslikes Paulum fram för honom. |
| 34 | Då landshöfdingen hade läsit brefvet, och frågat honom, af hvad land han var, och hade förstått, att han var af Cilicien, sade han: |
| 35 | Jag vill höra dig, när dine åklagare komma ock tillstädes; och lät förvara honom uti Herodis Rådhus. |
