| 1 | Då sade Agrippa till Paulum: Dig tillstädjes, att du talar för dig. Då räckte Paulus sina hand ut, och talade för sig: |
| 2 | Jag håller mig nu lycksaligan, att jag skall försvara mig i dag inför dig, Konung Agrippa, i all de stycker, der jag öfver anklagad varder af Judomen; |
| 3 | Aldramest medan jag vet, att du äst förståndig på de sedvänjor och spörsmål, som ibland Judarna äro; hvarföre beder jag dig, att du ville höra mig tåleliga. |
| 4 | Mitt lefverne ifrån ungdomen, huru det af begynnelsen ibland detta folk i Jerusalem varit hafver, veta alle Judar, |
| 5 | Som mig förr känt hafva, om de vilja best ät; ty jag hafver varit en Pharisee, hvilket är det strängesta parti uti vår Gudstjenst. |
| 6 | Och nu står jag här för rätten, för hoppets skull till det löfte, som skedt är till våra fäder af Gudi; |
| 7 | Till hvilket de tolf vår slägte förhoppas sig komma skola, tjenande Gudi stadeliga natt och dag; för detta hopps skull, Konung Agrippa, varder jag anklagad af Judomen. |
| 8 | Hvi varder det hållet af eder otroligit, om Gud uppväcker de döda? |
| 9 | Jag mente väl hos mig sjelf, att jag mycket göra skulle, stridandes emot Jesu Nazareni Namn; |
| 10 | Som jag ock gjorde i Jerusalem; och många heliga kastade jag i fängelse, dertill jag magt tagit hade af de öfversta Presterna; och då de dräpne vordo, förde jag domen. |
| 11 | Och i alla Synagogor pinade jag dem ofta, och nödgade dem till hädelse; och var dem så mycket ondsinnig, att jag förföljde dem ock uti de främmande städer. |
| 12 | För hvilka sak, när jag for till Damascum, med öfversta Presternas magt och förlof; |
| 13 | Vid middagstid, o Konung, såg jag i vägen ett sken af himmelen, klarare än solskenet, skinandes kringom mig, och dem som med mig foro. |
| 14 | Och när vi alle föllo ned till jordena, hörde jag ena röst tala till mig, och säga på Ebreisko: Saul, Saul, hvi förföljer du mig? Dig är svårt att spjerna emot udden. |
| 15 | Då sade jag: Ho äst du. Herre? Sade han: Jag är Jesus, den du förföljer. |
| 16 | Men res dig upp, och statt på dina fötter; ty dertill hafver jag uppenbarat mig för dig, att jag skall skicka dig till en tjenare och vittne om det du sett hafver; och desslikes om det jag dig ännu uppenbara skall; |
| 17 | Och vill frälsa dig för folket, och för Hedningarna, till hvilka jag nu sänder dig; |
| 18 | Att du skall öppna deras ögon, att de skola omvändas ifrå mörkret till ljuset, och ifrå Satans magt till Gud; att de skola få syndernas förlåtelse, och lott ibland dem som helgade äro, genom trona till mig. |
| 19 | Så var jag icke ohörig den himmelska synene, Konung Agrippa; |
| 20 | Utan begynte förkunna först för dem som voro i Damasco och Jerusalem, och öfver allt Judiska landet, och sedan desslikes Hedningomen, att de skulle bättra sig, och omvända sig till Gud, görandes sådana gerningar som bättring tillhörde. |
| 21 | För den sakens skull grepo Judarna mig i templet, och bödo till att dräpa mig. |
| 22 | Dock hafver jag njutit Guds hjelp dertill, att jag ännu står i denna dag, betygandes både små och stora; intet annat sägandes, än det Propheterna sagt hafva att ske skulle, och Moses: |
| 23 | Att Christus lida skulle, och vara den förste af de dödas uppståndelse, och förkunna ett ljus folkena och Hedningomen. |
| 24 | Då han nu sådant för sig svarat hade, sade Festus med höga röst: Du äst rasande, Paule; mycken konst hafver gjort dig rasande. |
| 25 | Och sade han: Min gode Feste, jag är intet rasande; utan talar sann och förnuftig ord. |
| 26 | Ty Konungen vet detta väl, för hvilkom jag ock trösteliga talar; ty jag håller det så före, att intet deraf är honom fördoldt; ty det är icke skedt lönliga. |
| 27 | Tror du Propheterna, Konung Agrippa? Jag vet, att du tror. |
| 28 | Då sade Agrippa till Paulum: Fögo ting fattas, att du talar så för mig, att jag varder Christen. |
| 29 | Och sade Paulus: Jag både väl af Gudi, ehvad der fattas fögo eller mycket uti, att ej allenast du, utan ock alle de, som mig höra i dag, vorde sådane som jag är, undantagne dessa banden. |
| 30 | Och när han detta talat hade, stod Konungen upp, och landshöfdingen, och Bernice, och de som såto der med dem. |
| 31 | Och vid de gingo afsides, talade de emellan sig, sägande: Denne mannen hafver intet gjort, det döden eller band värdt är. |
| 32 | Och sade Agrippa till Festum: Denne mannen måtte väl vordit lösgifven, hade han icke skjutit sig till Kejsaren. |
