| 1 | Sedan nu beslutet var, att vi skulle segla till Valland, antvardade de Paulum och några andra fångar underhöfvitsmannenom, som het Julius, af den Kejserliga skaran. |
| 2 | Och som vi stego uti ett Adramytiskt skepp, och skulle segla utmed Asien, lade vi af och med oss blef Aristarchus, en Macedonisk man, af Thessalonica. |
| 3 | Och dagen derefter lade vi till Sidon. Och Julius for väl med Paulo, och tillstadde att han gick till sina vänner, och lät göra sig till godo. |
| 4 | Och när vi lade dädan, seglade vi utmed Cypren; ty vädret var oss emot. |
| 5 | Och seglade vi öfver hafvet, som är emot Cilicien och Pamphylien, och kommom intill Myra, som är i Lycien. |
| 6 | Och der fick höfvitsmannen ett skepp, som var af Alexandria, och segla skulle till Valland; der satte han oss in. |
| 7 | Och då vi långsamliga seglat hade i många dagar, och som nogast komma kunde in mot Gnidum för motväders skull, seglade vi in under Creta, vid Salmone; |
| 8 | Och kommom som nogast framom, och intill ett rum, som kallades Sköna hamn; och var staden Lasea icke långt derifrå. |
| 9 | Då nu mycken tid var förlupen, och seglatsen begynte vara farlig, derföre att ock fastan var allaredo förliden, förmanade Paulus dem, |
| 10 | Och sade till dem: I män, jag ser, att seglatsen vill vara med vedermödo, och stor skada, icke allenast till skepp och gods, utan jemväl på vårt lif. |
| 11 | Men höfvitsmannen trodde skepparenom och styrmannenom, mer än det Paulus sade. |
| 12 | Och efter der var icke hamn till att ligga i vinterläge, föllo de mesta parten på det rådet att lägga dädan, att de, om någorlunda ske kunde, måtte komma till Phenicien, och ligga der i vinterläge; den hamnen är på Creta, för sydvest och nordvest. |
| 13 | Och som nu sunnanväder begynte blåsa, mente de hafva efter sin vilja; och då de lade ifrån Asson, seglade de utmed Creta. |
| 14 | Men icke långt efter stack sig upp emot dem ett iligt väder, som kallas nordost. |
| 15 | Och då skeppet vardt begripet, och kunde icke begå sig för vädret, låte vi drifva för vädret; |
| 16 | Och kommom under ena ö, som kallas Clauda, och kundom med plats få in båten. |
| 17 | Då de tagit den upp, brukade de hjelp, och bundo skeppet; och då de fruktade att det skulle komma på sandrefvelen, kastade de ut ett hinderfat, och läto så vräka. |
| 18 | Och som stormen gick oss svårliga uppå, kastade de dagen derefter godset ut. |
| 19 | Och tredje dagen kastade vi skeppredskapen ut med vara händer. |
| 20 | Och då hvarken sol eller stjernor syntes i många dagar, och stormen låg oss svårliga uppå, var oss allt hopp borto om vår välfärd. |
| 21 | Och då de nu i lång tid intet ätit hade, stod Paulus upp midt ibland dem, och sade: I män, det hade väl tillbörligit varit, att I haden hört mig, och icke lagt ifrån Creta, och icke kommit oss denna vedermödon och skadan uppå. |
| 22 | Och nu förmanar jag, att I varen vid ett godt mod; ty ingom af eder skall något skada till lifvet, utan allena skeppet. |
| 23 | Ty i denna nattene stod Guds Ängel när mig, den jag tillhörer, och den jag dyrkar, och sade: |
| 24 | Frukta dig intet, Paule, du måste komma fram för Kejsaren; och si, Gud hafver gifvit dig alla de som segla med dig. |
| 25 | Derföre varer vid ett godt mod, I män; ty jag tror Gudi, att så sker, som mig sagdt är. |
| 26 | Uppå ena ö skole vi vräkne varda. |
| 27 | Då fjortonde natten kom, och vi forom uti Adria, vid midnattstid, tycktes skeppmännerna att dem syntes ett land; |
| 28 | Och kastade ut lodet, och funno tjugu famnar djup; och kommo litet länger fram, och kastade åter lodet, och funno femton famnar djup. |
| 29 | Och så fruktade de, att de skulle komma på något skarpt grund, och kastade fyra ankare ut af bakskeppet, och önskade att dagas skulle. |
| 30 | Då sökte skeppmännerna efter, huru de skulle komma sina färde utu skeppet, och kastade ut båten i hafvet, under det sken, att de ville föra ut ankare af framskeppet. |
| 31 | Då sade Paulus till höfvitsmannen och till krigsknektarna: Utan desse blifva i skeppet, så varden icke I behållne. |
| 32 | Då höggo krigsknektarna af fästona till båten, och läto honom fara. |
| 33 | Och som dagen begynte synas, rådde Paulus dem allom, att de skulle få sig mat, och sade: Detta är fjortonde dagen att I hafven förbidt, och blifvit fastande, och hafven intet tagit till eder; |
| 34 | Hvarföre råder jag eder, att I fån eder mat; ty det hörer edra välfärd till; ty ingens edars ett hår skall falla af hans hufvud. |
| 35 | Och när han det sagt hade, tog han brödet, och tackade Gud i allas deras åsyn; och då han det brutit hade, begynte han äta. |
| 36 | Då vordo de alle vid ett bättre mod, och begynte ock de äta. |
| 37 | Och vi voro i skeppet, alle tillhopa, tuhundrade sex och sjutio själar. |
| 38 | Och då de voro mätte, lättade de skeppet, och kastade ut hvete i hafvet. |
| 39 | När dager vardt, kände de intet landet; men de vordo varse ena vik, i hvilko en strand var, dit de mente vilja låta drifva skeppet, om de kunde. |
| 40 | Och när de hade upptagit ankaren, gåfvo de sig till sjös, och upplöste roderbanden, och hade upp seglet till väders, och läto gå åt strandene. |
| 41 | Dock kommo de på en refvel, och skeppet stötte; och framskeppet blef ståndandes fast orörligit; men bakskeppet lossades af vågene. |
| 42 | Men krigsknektarna tyckte råd vara slå fångarna ihjäl, att, då de utsummo, icke skulle någor undfly. |
| 43 | Men höfvitsmannen ville förvara Paulum, och stillte dem ifrå det rådet, och bad att de, som simma kunde, skulle gifva sig först ut åt landet; |
| 44 | Och de andre, somlige på bräder, och somlige på skeppsvraket. Och dermed skedde, att de undsluppo alle behållne i land. |
