| 1 | Då de nu talade till folket, kommo dertill Presterna, och föreståndaren i templet, och de Sadduceer; |
| 2 | Och togo det illa vid sig, att de lärde folket, och förkunnade, i Jesu, uppståndelsen ifrå de döda; |
| 3 | Och togo fatt på dem, och satte dem i häktelse, till annan dagen; ty det var redo aftonen. |
| 4 | Men månge af dem, som orden hört hade, trodde; och vardt talet på männerna vid femtusend. |
| 5 | Så begaf det sig dagen derefter, att deras öfverste och äldste, och Skriftlärde i Jerusalem; |
| 6 | Och Hannas öfverste Prest, och Caiphas, och Johannes, och Alexander, och så månge som voro af öfversta Prestaslägtet, församlade sig; |
| 7 | Och hade dem fram för sig, och frågade dem: Af hvad magt, eller i hvad namn, hafven I detta gjort? |
| 8 | Petrus, full med den Helga Anda, sade till dem: I öfverste för folket, och äldste i Israel; |
| 9 | Efter vi i dag blifve dömde för denna välgerningen på denna sjuka mannen, genom hvilka han är helbregda vorden; |
| 10 | Så skall det eder allom vetterligit vara, och allo Israels folke, att genom Jesu Christi Nazareni Namn, den I korsfäst hafven, den Gud uppväckt hafver ifrå de döda, står nu denne helbregda för eder. |
| 11 | Han är den stenen, som af eder, byggningsmännerna, förkastad är; och är vorden en hörnsten; |
| 12 | Och i ingom androm är salighet; ty det är icke heller något annat Namn under himmelen menniskomen gifvet, i hvilko vi skole salige varda. |
| 13 | När de sågo sådana allvarlighet i Petro och Johanne, och funno dock att de voro olärde och lekmän, förundrade de sig, och drogo känslo på dem, att de hade varit med Jesus. |
| 14 | Och mannen sågo de ståndandes der när dem, som helbregda var gjorder; ty de kunde der intet emot säga; |
| 15 | Utan bödo dem gå ut af Rådet, och handlade sedan emellan sig; |
| 16 | Sägande: Hvad skole vi göra åt dessa männerna? Ty ett uppenbart tecken är gjordt af dem, och är kunnigt allom dem som bo i Jerusalem; och vi kunne icke neka det. |
| 17 | Men på det att det icke skall vidare utkomma ibland folket, vilje vi allvarliga förbjuda dem, att de härefter icke tala i detta Namnet för någro mennisko. |
| 18 | Och de kallade dem, och bödo, att de ingalunda mer tala eller lära skulle i Jesu Namn. |
| 19 | Då svarade Petrus och Johannes, och sade till dem: Om det är rättfärdigt för Gudi, att vi höre eder mer än Gud, derom mån I sjelfve döma. |
| 20 | Ty vi kunne icke förtiga det vi sett och hört hafve. |
| 21 | Då hotade de dem, och läto gå dem, intet finnandes huruledes de kunde pina dem, för folkets skull; ty alle prisade Gud för det som skedt var. |
| 22 | Ty mannen var öfver fyratio år, på hvilkom detta helbregda tecknet skedt var. |
| 23 | Sedan de läto dem gå, kommo de till sina, och kungjorde dem allt det de öfverste Presterna och äldste till dem sagt hade. |
| 24 | Då de det hörde, upphofvo de endrägteliga sina röst till Gud, och sade: Herre, du äst Gud, som gjort hafver himmel och jord, hafvet, och allt det som deruti är; |
| 25 | Du, som genom din tjenares Davids mun sagt hafver: Hvi hafva Hedningarna upprest sig, och folket tagit sig före det fåfängt är? |
| 26 | Jorderikes Konungar trädde tillhopa, och Förstarna församlade sig ihop, emot Herran, och emot hans Christ. |
| 27 | Sannerliga församlade sig emot din heliga Son, Jesum, den du smort hafver, både Herodes, och Pontius Pilatus, med Hedningarna och Israels folk; |
| 28 | Till att göra hvad din hand och råd tillförene beslutit hade, att ske skulle. |
| 29 | Och nu, Herre, se till deras trug, och gif dina tjenare, att de med all tröst tala din ord; |
| 30 | Uträckandes dina hand dertill, att sundhet, och tecken, och under måga göras genom din heliga Sons Jesu Namn. |
| 31 | Och då de bedit hade, rördes rummet, der de uti församlade voro; och de vordo alle fulle af dem Helga Anda, och talade Guds ord med tröst. |
| 32 | Och uti hela hopen, som trodde, var ett hjerta och en själ; och ingen af dem sade något vara sitt af det han ägde; utan all ting voro dem menlig. |
| 33 | Och Apostlarna båro med stora kraft vittnesbörd till Herrans Jesu Christi uppståndelse; och stor nåd var öfver dem alla. |
| 34 | Och ingen var heller ibland dem, som något fattades; ty så månge, som åkrar eller hus ägde, de sålde dem, och båro värdet för det som de sålt hade; |
| 35 | Och lade fram för Apostlarnas fötter; och delades hvarjom och enom, efter som honom behof var. |
| 36 | Men Joses, som ock kallades af Apostlarna Barnabas, det uttydt är, hugsvalelsens son, en Levit, bördig af Cypren; |
| 37 | Han hade en åker, den sålde han; och bar fram värdet, och ladet för Apostlarnas fötter. |
