| 1 | Men en man benämnd Ananias, med Saphira sin hustru, sålde sina ägor; |
| 2 | Och hade lagt afsides något af värdet, med sine hustrus vetskap; och en del bar han fram, och lade för Apostlarnas fötter. |
| 3 | Då sade Petrus: Anania, hvi hafver Satanas uppfyllt ditt hjerta, att du skulle ljuga för dem Helga Anda, och undstinga somt af värdet för åkren? |
| 4 | Du hade väl kunnat behållan, då du honom hade; och då han såld var, var han ock i ditt våld. Hvarföre hafver du sådant företagit i ditt hjerta? Du hafver icke ljugit för menniskor, utan för Gudi. |
| 5 | Då Ananias hörde dessa orden, föll han ned, och gaf upp andan; och en stor räddhåge kom öfver alla dem som detta hörde. |
| 6 | Då stodo unge män upp; togo honom af vägen, båro honom bort, och begrofvon. |
| 7 | Vid tre stunder derefter kom ock hans hustru, och visste icke hvad skedt var, och gick in. |
| 8 | Då svarade Petrus henne: Säg mig, hafven I ock för så mycket sålt åkren? Då sade hon: Ja, hafve vi så. |
| 9 | Då sade Petrus till henne: Hvarföre voren I öfverens, att I skullen fresta Herrans Anda? Si, deras fötter, som hafva begrafvit din man, äro för dörrene, och de skola ock straxt bära dig ut. |
| 10 | Och straxt föll hon ned för hans fötter, och gaf upp andan. Då gingo de unge män in, och funno henne död; och båro henne ut, och jordade henne när hennes man. |
| 11 | Och en stor räddhåge kom öfver hela församlingena, och öfver alla dem som detta hörde. |
| 12 | Och igenom Apostlarnas händer gjordes mång tecken och under ibland folket; och de voro endrägteliga alle uti Salomons förhus. |
| 13 | Men ingen annar djerfdes gifva sig intill dem; utan folket höll mycket af dem, |
| 14 | Och hopen växte mer till af dem som trodde Herranom, både män och qvinnor; |
| 15 | Så att de utbåro på gatorna sjuka menniskor, och lade dem i sängar, och på bårar, att, då Petrus kom gångandes, måtte åtminstone hans skugge skygga på någon af dem. |
| 16 | Och församlade sig en stor hop af nästa städerna till Jerusalem, och förde dit sjuka, och de som besatte voro med de orena andar; och de vordo alle helbregda. |
| 17 | Då stod den öfverste Presten upp, och alle de med honom voro, hvilke äro det parti, som kallas de Sadduceers; och vordo fulle med nit; |
| 18 | Och togo fatt på Apostlarna, och satte dem uti allmänneligit fängelse. |
| 19 | Men Herrans Ängel lät dörrena upp på fångahuset om nattena, och hade dem ut, och sade: |
| 20 | Går, och står i templet, och säger folkena all de ord, som detta lifvet tillhöra. |
| 21 | Då de detta hört hade, gingo de bittida om morgonen i templet, och begynte till att lära. Då kom den öfverste Presten, och de med honom voro, och kallade Rådet tillhopa, och alle de äldsta ibland Israels barn; och sände till fångahuset, att de skulle hemta dem. |
| 22 | Då tjenarena kommo, och funno dem icke i fångahuset, kommo de igen, och bådade dem; |
| 23 | Sägande: Fångahuset funne vi ju granneliga igenläst, och väktarena ståndande utanför dörrene; men då vi uppläste, funno vi der ingen. |
| 24 | Då öfverste Presten, och templets föreståndare, och andre öfverste Presterna hörde detta talet, begynte de varda tvehågse om dem, hvad deraf varda ville. |
| 25 | Då kom en, och bådade dem: Si, de män, som I insatt haden i fångahuset, de äro i templet, stå och lära folket. |
| 26 | Då gick föreståndaren med tjenarena, och hade dem fram utan våld; ty de räddes för folket, att de skulle stena dem. |
| 27 | Och då de hade ledt dem dit, hade de dem fram för Rådet; och den öfverste Presten frågade dem, |
| 28 | Sägandes: Hafve vi icke en tid och annan budit eder, att I icke skullen lära i detta Namnet? Och si, I hafven uppfyllt Jerusalem med edar lärdom, och viljen draga öfver oss denna mansens blod. |
| 29 | Då svarade Petrus, och Apostlarna, och sade: Man måste mer lyda Gud, än menniskor. |
| 30 | Våra fäders Gud hafver uppväckt Jesum, den I dräpit hafven, och upphängt på träd. |
| 31 | Den hafver Gud med sina högra hand upphöjt, för en Höfding och Frälsare, till att gifva Israel bättring och syndernas förlåtelse. |
| 32 | Och vi äro honom för vittne till det vi sågom; så ock den Helge Ande, den Gud gifvit hafver dem som honom lydaktige äro. |
| 33 | Då de detta hörde, skar det dem i hjertat, och de begynte rädsla, att de måtte dräpa dem. |
| 34 | Då stod en Pharisee upp i Rådet, benämnd Gamaliel, en lagkloker, den ibland allt folket mycket afhållen var, och bad att Apostlarna skulle som snarast gå afsides ut; |
| 35 | Och sade till dem: I män af Israel, ser till hvad I gören med dessa män. |
| 36 | För dessa dagar hof Theudas sig upp, sägandes sig någon vara, honom föll en hop folk till, vid fyrahundrad; han vardt ihjälslagen, och alle de, som trodde honom, vordo förskingrade, och kommo till intet. |
| 37 | Efter honom hof Judas sig upp af Galileen, i de dagar då beskattningen skedde; han afvände mycket folk efter sig; han blef ock borto, och alle de som honom lydt hade, vordo förskingrade. |
| 38 | Och nu säger jag eder: Kommer intet vid dessa männerna, utan låter dem betämma; ty är detta råd eller verk af menniskor, så varder det väl omintet; |
| 39 | Men är det af Gudi, så kunnen I icke Slå det neder, såframt I viljen icke finnas strida emot Gud. |
| 40 | Då föllo de alle intill hans råd; och kallade Apostlarna, läto hudflänga dem, och bödo dem, att de icke skulle tala i Jesu Namn; och läto gå dem. |
| 41 | Men de gingo med fröjd ifrå Rådet, att de voro värdige lida smälek för hans Namns skull; |
| 42 | Och höllo hvar dag uppå, utan återvändo, att lära och predika Evangelium om Jesu Christo, uti templet, och i all hus. |
