| 1 | Så säger jag nu: Hafver Då Gud bortkastat sitt folk? Bort det; ty jag är ock en Israelit, af Abrahams säd, af BenJamins slägte. |
| 2 | Gud hafver icke bortkastat sitt folk, som han hade föresett tillförene. Eller veten I icke hvad Skriften säger om Elias? huru han går fram för Gud emot Israel, och säger: |
| 3 | Herre, de hafva dräpit dina Propheter, och hafva slagit ned din altare; och jag är allena igenblifven, och de fara efter mitt lif. |
| 4 | Men hvad säger honom Guds svar? Jag hafver mig igenleft sjutusend män, som icke hafva böjt sin knä för Baal. |
| 5 | Så är det ock i denna tiden med de igenlefda, efter nådenes utkorelse. |
| 6 | Är det nu af nåd, så är det icke af gerningom; annars vore nåd icke nåd; är det ock af gerningom, så är det nu icke nåd; annars är gerning icke gerning. |
| 7 | Huru äret då? Det Israel söker, det får han icke; men utkorelsen får det; de andre äro förblindade; |
| 8 | Såsom skrifvet är: Gud hafver gifvit dem en förbittrad anda; ögon, att de icke se skola, och öron, att de icke höra skola allt härtilldags. |
| 9 | Och David säger: Låt deras bord varda en snaro, och till bekajelse, och till förargelse, och dem till deras rätta lön. |
| 10 | Varde deras ögon förblindad, att de icke se; och böj deras rygg alltid. |
| 11 | Så säger jag nu: Hafva de då fördenskull stött sig, att de skulle falla? Bort det; men af deras fall hände Hedningomen salighet, på det att han dermed skulle uppväcka dem till nit. |
| 12 | Är nu deras fall verldenes rikedom, och deras förminskelse är Hedningarnas rikedom; huru mycket mer deras fullhet? |
| 13 | Eder Hedningomen säger jag: Efter det jag är Hedningarnas Apostel, prisar jag mitt ämbete; |
| 14 | Om jag kunde någorledes uppväcka dem, som mitt kött äro, till nit, och göra några saliga af dem. |
| 15 | Ty om deras bortkastelse är verldenes försoning, hvad blifver Då deras upptagelse annat än lif ifrå de döda? |
| 16 | Är förstlingen helig, så är ock väl hele degen helig och om roten är helig, så äro ock qvistarna helige. |
| 17 | Om nu någre af qvistarna äro afbrutne, och du, som var ett vildoljoträ, blef der inympad igen, och äst vorden delaktig af oljoträns rot och fetma; |
| 18 | Så beröm dig icke emot qvistarna. Om du berömmer dig, så bär ju icke du rotena, utan roten bär dig. |
| 19 | Så säger du då: Qvistarna äro afbrutne, på det jag skulle inympas. |
| 20 | Sant säger du; de äro afbrutne för otrones skull; men du äst ståndandes genom trona; var icke för stolt i ditt sinne, utan var i räddhåga. |
| 21 | Ty hafver Gud de naturliga qvistar icke skonat, se till, att han icke heller skonar dig. |
| 22 | Så se nu här Guds godhet och stränghet; strängheten på dem som föllo, och godheten på dig, så framt du blifver i godhetene; annars varder du ock afhuggen; |
| 23 | Och de inympas igen, om de icke blifva i otrone; ty Gud är mägtig åter inympa dem. |
| 24 | Ty äst du af ett naturligit vildoljoträ afhuggen, och förutan naturen inympad uti ett sannskyldigt oljoträ; huru mycket mer måga de, som naturlige qvistar äro, inympas uti sitt eget oljoträ? |
| 25 | Käre bröder, jag vill icke fördölja eder denna hemlighet, på det I icke skolen högmodas vid eder sjelfva, att blindheten är Israel endels vederfaren, tilldess Hedningarnas fullhet inkommen är; |
| 26 | Och så varder hele Israel salig; såsom skrifvet är: Af Zion skall den komma som fria skall, och afvända ogudaktigheten af Jacob. |
| 27 | Och detta är mitt Testament med dem, då jag borttager deras synder. |
| 28 | Efter Evangelium håller jag dem för ovänner, för edra skull; men efter utkorelsen hafver jag dem kär, för fädernas skull. |
| 29 | Ty Guds gåfvor och kallelse äro sådana, att han kan dem icke ångra. |
| 30 | Ty såsom ock I fordom icke trodden på Gud, och hafven dock nu öfver deras otro fått barmhertighet; |
| 31 | Så hafva ock nu de icke velat tro på den barmhertighet, som eder vederfaren är, att dem måtte ock barmhertighet vederfaras. |
| 32 | Ty Gud hafver allt beslutit under otro, på det han skall förbarma sig öfver alla. |
| 33 | O! hvilken djuphet af den rikedom, som är både i Guds visdom och kunskap; huru obegripelige äro hans domar, och oransakelige hans vägar. |
| 34 | Ty ho hafver känt Herrans sinne? Eller ho hafver varit hans rådgifvare? |
| 35 | Eller ho hafver gifvit honom något tillförene, det honom skall betaladt varda? |
| 36 | Ty af honom, och igenom honom, och i honom äro all ting; honom vare ära i evighet. Amen. |
