| 1 | Jag säger sanningen i Christo, och ljuger icke; som mitt samvete bär mig der vittne till i dem Helga Anda; |
| 2 | Att jag hafver ena stora sorg, och idkeliga pino i mitt hjerta. |
| 3 | Ty jag hafver sjelfver önskat mig bortkastad ifrå Christo, för mina bröders skull, som mig köttsliga skylde äro; |
| 4 | Hvilke äro af Israel, hvilkom barnaskapet tillhörer, och härligheten, och förbundet, och lagen, och Gudstjensten, och löften; |
| 5 | Hvilkas äro fäderna, der Christus af födder är, på köttsens vägnar; hvilken är Gud öfver all ting, lofvad evinnerliga. Amen. |
| 6 | Detta säger jag icke fördenskull, att Guds ord äro omintet vorden; ty de äro icke alle Israeliter, som äro af Israel; |
| 7 | Icke äro de heller alle söner, att de äro Abrahams säd; utan i Isaac skall dig kallas säden; |
| 8 | Det är: Icke äro de Guds barn, som äro barn efter köttet, utan de som äro barn efter löftet, de varda räknade för säd. |
| 9 | Ty detta är löftesordet: Jag skall komma i denna tiden; och Sara skall hafva en son. |
| 10 | Och icke allenast det; utan ock Rebecka vardt en gång hafvandes af Isaac, vårom fader. |
| 11 | Ty förr än barnen voro född, och hade hvarken godt eller ondt gjort (på det Guds uppsåt skulle blifva ståndandes efter utkorelsen, icke för gerningarnas skull, utan af kallarens nåde), |
| 12 | Vardt denne sagdt: Den större skall tjena dem mindre; |
| 13 | Såsom skrifvet är: Jacob älskade jag men Esau hatade jag. |
| 14 | Hvad vilje vi då säga? Är Gud orättfärdig? Bort det. |
| 15 | Ty han säger till Mosen: Hvilkom jag är nådelig, honom är jag nådelig; och öfver hvilken jag förbarmar mig, öfver honom förbarmar jag mig. |
| 16 | Så står det nu icke till någors mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhertighet. |
| 17 | Ty Skriften säger till Pharao: Dertill hafver jag uppväckt dig, att jag skall bevisa mina magt på dig; och att mitt Namn skall varda förkunnadt i all land. |
| 18 | Så förbarmar han nu sig öfver hvem han vill, och hvem han vill, förhärdar han. |
| 19 | Så må du säga till mig: Hvad skyllar han då oss? Ho kan stå emot hans vilja? |
| 20 | O menniska, ho äst du som vill träta med Gud? Icke säger det ting, som gjordt är, till sin mästare: Hvi hafver du gjort mig sådana? |
| 21 | Hafver icke en pottomakare magt att göra af en klimp ett kar till heder, och det andra till vanheder? |
| 22 | Derföre, då Gud ville låta se vredena, och kungöra sina magt, hafver han med stor tålsamhet lidit vredsens kar, som äro tillredd till fördömelse; |
| 23 | På det han skulle kungöra sina härlighets rikedom på barmhertighetenes kar, som han hafver tillredt till härlighet; |
| 24 | Hvilka han ock kallat hafver, nämliga oss, icke allenast af Judomen, utan ock af Hedningomen; |
| 25 | Såsom han ock säger genom Oseas: Det som icke var mitt folk, det skall jag kalla mitt folk; och den mig intet kär var, skall jag kalla min kära. |
| 26 | Och det skall ske, att der som hafver varit sagdt till dem: I ären icke mitt folk; der skola de varda kallade lefvandes Guds barn. |
| 27 | Men Esaias ropar för Israel: Om talet på Israels barn än vore som sanden i hafvet, så skola dock de igenlefde varda salige. |
| 28 | Ty han skall väl låta förderfva dem, och dock likväl stilla det förderfvet till rättfärdighet; ty Herren skall stilla förderfvet på jordene. |
| 29 | Och såsom Esaias sade tillförene: Hade icke Herren Zebaoth igenleft oss säd, då hade vi varit såsom Sodoma, och lika som Gomorra. |
| 30 | Hvad vilje vi då säga? Det säge vi: Hedningarna, som icke farit hafva efter rättfärdighetene, de hafva fått rättfärdigheten; den rättfärdighet menar jag, som af trone kommer. |
| 31 | Men Israel, som for efter rättfärdighetenes lag, kom icke till rättfärdighetenes lag. |
| 32 | Hvarföre? Derföre att de icke sökte det af trone, utan såsom af lagsens gerningar; ty de stötte sig på förtörnelsestenen; |
| 33 | Såsom skrifvet är: Si, jag lägger i Zion en förtörnelsesten, och ena förargelseklippo: och hvar och en som tror på honom, skall icke komma på skam. |
