| 1 | Varer mine efterföljare, såsom ock jag Christi. |
| 2 | Käre bröder, jag prisar eder, att I tänken på mig i all stycke, och hållen det sätt, som jag eder föresatt hafver. |
| 3 | Så vill jag, att I veta skolen, att Christus är hvars och ens mans hufvud; men mannen är qvinnones hufvud; men Gud är Christi hufvud. |
| 4 | Hvar och en man, som beder, eller propheterar, och hafver något på hufvudet, han skämmer sitt hufvud. |
| 5 | Men en qvinna, som beder eller propheterar med ohöljdt hufvud, hon skämmer sitt hufvud; ty det vore icke annars, än som hon vore rakad. |
| 6 | Vill hon icke hölja sig, så skare ock håret med af; nu, efter det står illa att henne är håret afskoret, eller afrakadt, så hölje sig. |
| 7 | Men mannen skall icke hölja sitt hufvud; ty han är Guds beläte och ära; men qvinnan är mansens ära. |
| 8 | Ty mannen är icke af qvinnone; utan qvinnan af mannenom. |
| 9 | Och mannen är icke skapad för qvinnones skull; utan qvinnan för mansens skull. |
| 10 | Derföre skall qvinnan hafva ena magt på hufvudet, för Änglarnas skull. |
| 11 | Dock är hvarken mannen utan qvinnone, eller qvinnan utan mannen, i Herranom. |
| 12 | Ty såsom qvinnan är af mannenom, så är ock mannen genom qvinnona; men alltsammans af Gudi. |
| 13 | Dömer vid eder sjelfva, om det är dägeligit, att en qvinna beder Gud ohöljd? |
| 14 | Eller lärer icke naturen eder det, att enom man är vanheder, om han hafver långt hår; |
| 15 | Men qvinnone är ära, att hon hafver långt hår? Håret är henne gifvet till att skyla sig med. |
| 16 | Är det ock någor ibland eder, den i detta ärendet enträten är, han vete, att vi hafve icke den seden; och icke Guds församlingar heller. |
| 17 | Men detta måste jag befalla: Jag kan icke prisa, att I tillhopakommen, icke till förbättring, utan till förvärring. |
| 18 | I förstone, när I kommen tillhopa i församlingene, hörer jag att ibland eder är skiljaktighet; det jag ock väl endels tror. |
| 19 | Ty ibland eder måste ju vara parti, på det de rättsinnige skola varda uppenbare ibland eder. |
| 20 | När I nu tillhopakommen, så håller man då icke Herrans Nattvard. |
| 21 | Ty då man skall hålla nattvard, tager hvar och en sin egen nattvard framföre åt; och den ene hungrar, den andre är drucken. |
| 22 | Hafven I nu icke hus, der I uti äta eller dricka mågen? Eller förakten I Guds församling, och skämmen dem som intet hafva? Hvad skall jag säga eder? Skall jag prisa eder? Häruti prisar jag eder intet. |
| 23 | Ty jag hafver undfått af Herranom, det jag ock eder gifvit hafver: ty Herren Jesus, i den natten, då han förrådder vardt, tog han brödet; |
| 24 | Tackade, bröt det, och sade: Tager, äter; detta är min lekamen, som för eder brytes; detta görer till min åminnelse. |
| 25 | Sammalunda ock kalken, efter nattvarden, och sade: Denne kalk är det nya Testamentet i minom blod; detta görer, så ofta I dricken, till min åminnelse. |
| 26 | Ty så ofta I äten af detta bröd, och dricken af denna kalk, skolen I förkunna Herrans död, tilldess han kommer. |
| 27 | Hvilken nu ovärdeliga äter af detta bröd, eller dricker af Herrans kalk, han blifver saker på Herrans lekamen och blod. |
| 28 | Men pröfve menniskan sig sjelfva, och äte så af det brödet, och dricke af den kalken. |
| 29 | Ty den ovärdeliga äter och dricker, han äter och dricker sig sjelfvom domen, icke åtskiljandes Herrans lekamen. |
| 30 | Derföre äro ock månge svage och kranke ibland eder, och en stor del sofva. |
| 31 | Ty om vi sjelfve dömde oss, så vorde vi icke dömde. |
| 32 | Men då vi dömde varde, så varde vi näpste af Herranom; på det vi icke med verldene skole fördömde varda. |
| 33 | Derföre, mine käre bröder, när I tillhopakommen till att äta, så bide den ene den andra. |
| 34 | Men hungrar någor, han äte hemma; på det I icke tillhopakommen till fördömelse. Det andra vill jag skicka, när jag kommer. |
