| 1 | Men om afgudaoffer vete vi; ty vi hafve alle förstånd. Förståndet uppblås; men kärleken förbättrar. |
| 2 | Om någor låter sig tycka, att han vet något; han vet ännu intet, huru honom bör veta. |
| 3 | Men den som älskar Gud, han är känd af honom. |
| 4 | Så vete vi nu om den mat, som offras afgudar; att afguden är intet i verldene, och att ingen Gud är, utan en. |
| 5 | Och ändock någre äro, som kallas gudar, hvad det är i himmelen, eller på jordene; såsom månge gudar, och månge herrar äro; |
| 6 | Så hafve vi dock allenast en Gud, Fadren; af hvilkom all ting äro, och vi uti honom; och en Herra, Jesum Christum, genom hvilken all ting äro, och vi genom honom. |
| 7 | Men hvar man hafver icke förståndet; ty somlige göra sig ännu samvet om afgudarna, ätande det för afgudaoffer; och efter deras samvet är svagt, varder det dermed befläckadt. |
| 8 | Men maten främjar oss intet för Gudi; äte vi, så varde vi intet bättre dermed; äte vi icke, så varde vi ock icke dess sämre. |
| 9 | Ser till likväl, att denna edor frihet icke kommer dem till förargelse, som svage äro. |
| 10 | Ty om någor får se dig, du som förståndet hafver, sitta och äta i afgudahus, varder då icke hans samvet, som svag är, draget dermed till att äta afgudaoffer? |
| 11 | Och så varder den svage brodren öfver ditt förstånd förtappad, den Christus hafver lidit döden före. |
| 12 | När I således synden på bröderna, och sargen deras svaga samvet, då synden I på Christum. |
| 13 | Derföre, om maten förargar min broder, ville jag aldrig äta kött till evig tid; på det jag icke skall vara minom broder till förargelse. |
