| 1 | Mig är ju icke nyttigt att berömma mig; dock vill jag nu komma till syner och Herrans uppenbarelser. |
| 2 | Jag känner en man i Christo för fjorton år. Var han i lekamen, det vet jag icke, eller utan lekamen, vet jag ock icke; Gud vet det. Den samme vardt uppryckt intill tredje himmelen. |
| 3 | Den samma mannen känner jag; om han i lekamen, eller utan lekamen var, det vet jag icke; Gud vet det. |
| 4 | Han vardt uppryckt till Paradis, och hörde outsägeliga ord, hvilka ingen menniska säga må. |
| 5 | Deraf vill jag berömma mig; men af mig sjelf vill jag intet berömma mig, utan af mine svaghet. |
| 6 | Och om jag ville berömma mig; så gjorde jag intet fåvitskliga; ty jag ville säga sanningen; men jag hafver det likväl fördrag, på det ingen skall högre akta mig, än som han ser på mig, eller hörer af mig. |
| 7 | Och på det att jag mig icke af de stora uppenbarelser förhäfva skulle, vardt mig gifven en påle i köttet, Satans ängel, den mig kindpusta skulle, på det jag icke skulle förhäfvas öfver måtton; |
| 8 | För hvilka sak jag bad tre resor Herran, att han skulle komma ifrå mig. |
| 9 | Och han sade till mig: Låt dig nöja åt mine nåd; ty min kraft är mägtig i de svaga. Derföre vill jag aldrahelst berömma mig af mine svaghet, på det Christi kraft skall bo i mig. |
| 10 | Derföre är jag vid godt mod, i svaghet, i föraktelse, i nöd, i förföljelse, i ångest, för Christi skull; ty när jag svag är, så är jag stark. |
| 11 | Jag är fåvitsk vorden med berömmelse; dertill hafven I nödgat mig; ty jag skulle varda prisad af eder, efter det jag icke är ringare än någor af de höga Apostlar, ändock jag är intet. |
| 12 | Ty ens Apostels tecken äro ju skedd ibland eder, med allt tålamod; med tecken, och under, och mägtiga gerningar. |
| 13 | Uti hvad del hafven I varit ringare än de andra församlingar? Annat än det, att jag sjelf intet hafver varit eder till tunga. Förlåter mig den orätten. |
| 14 | Si, jag är redebogen tredje reson komma till eder, och vill intet heller betunga eder; ty jag söker icke edart, utan eder; derföre att barnen skola icke draga tillhopa föräldromen, utan föräldrarna barnomen. |
| 15 | Men jag vill ganska gerna utgifva mig, och utgifven varda för edra själar; ändå I litet älsken mig, den dock ganska mycket älskar eder. |
| 16 | Men låter nu så vara, att jag intet hafver betungat eder: likväl, medan jag var listig, hafver jag fångat eder med list. |
| 17 | Hafver jag beskattat eder med någrom, som jag hafver sändt till eder? |
| 18 | Jag bad Titum, och sände med honom en broder. Hafver ock Titus beskattat eder? Hafve vi icke vandrat uti enom anda? Hafve vi icke vandrat i samma fotspåret? |
| 19 | Åter, menen I att vi ursake oss för eder? Vi tale i Guds åsyn i Christo; men, mina käreste, allt detta sker eder till förbättring. |
| 20 | Ty jag fruktar att, då jag kommer, må ske att jag finner eder icke såsom jag vill, och I finnen icke mig som I viljen; att der är i någon måtto trätor, nit, vrede, kif, förtal, örnatasslan, uppblåsning, uppror; |
| 21 | Att jag återkommer, och min Gud betrycker mig när eder; och måste sörja öfver många, som tillförene syndat hafva, och icke hafva gjort bot för deras orenlighet, sköraktighet och otukt, som de bedrifvit hafva. |
