| 1 | Akter uppå, I himlar, jag vill tala; och jorden höre mins muns ord. |
| 2 | Min lära drype såsom regn, och mitt tal flyte såsom dagg; såsom regn uppå gräs, och såsom droppar uppå örter. |
| 3 | Ty jag vill prisa Herrans Namn; gifvom vårom Gudi allena ärona. |
| 4 | Han är en klippa; hans verk äro ostraffelig; ty allt det han gör, det är rätt. Trofast är Gud, och utan allt argt; rättvis och from är han. |
| 5 | Den afvoga och onda slägten är honom ifråfallen; skamfläcker äro de, och icke hans barn. |
| 6 | Tackar du så Herranom dinom Gud, du galna och ovisa folk? Är han icke din Fader, och din Herre? Hafver han icke allena gjort och beredt dig? |
| 7 | Tänk uppå den förra tiden allt härtill, och betrakta hvad han gjort hafver med de gamla fäder; fråga din fader, han skall förkunnat dig; dina äldsta, och de skola sägat dig. |
| 8 | När den Högste utskifte folken, och utströdde menniskors barn, då satte han landamäre till folken, efter Israels barnas tal. |
| 9 | Ty Herrans lott är hans folk; Jacob är snöret till hans arf. |
| 10 | Han fann honom i vildmarkene; uti torro öknene, der styggeligit är; han förde honom omkring, och gaf honom lag, och bevarade honom såsom sin ögnasten. |
| 11 | Såsom en örn utförer sina ungar, och flyger öfver dem; så räckte han sina vingar ut, tog dem, och bar dem uppå sina vingar. |
| 12 | Herren allena ledde honom, och ingen främmande gud var med honom. |
| 13 | Han lät honom fara högt uppe på jordene, och födde honom med åkrens frukt; och lät honom suga hannog utu hälleberget, och oljo utu hårda stenen; |
| 14 | Smör af korna, och mjölk af fåren, samt med det feta af lamben, och fetesta vädrar, och bockar med feta njurar, och hvete; och lät honom dricka goda vindrufvos blod. |
| 15 | Och då han vardt fet och mätt, vardt han kåter; han är fet, tjock och stark vorden; och hafver öfvergifvit Gud, den honom gjort hade; sine helsos klippo aktade han ringa; |
| 16 | Och rette honom genom främmande gudar till nit; genom styggelse förtörnade han honom. |
| 17 | De offrade djeflom, och icke sinom Gud; dem gudom, som de intet kände; dem nyom, som icke tillförene varit hade, hvilka deras fäder intet dyrkat hade. |
| 18 | Dina klippo, den dig födt hafver, den öfvergaf du, och förgat den Gud, som dig skapat hafver. |
| 19 | Och då Herren det såg, vardt han vreder öfver sina söner och döttrar; |
| 20 | Och han sade: Jag skall förskyla mitt ansigte för dem, och vill se hvad dem på sistone vederfaras kan; ty det är ett afvogt slägte, och sådana barn, der ingen tro uti är. |
| 21 | De hafva rett mig på det som icke är Gud; med deras afguderi hafva de förtörnat mig; och jag skall reta dem igen, på det som icke är folk; med ett galet folk skall jag förtörna dem. |
| 22 | Elden är upptänd i mine vrede, och skall brinna intill det nedersta helvetet; och skall förtära landet med sin växt, och skall uppbränna bergsgrunden. |
| 23 | Jag skall samka olycko öfver dem; jag skall förskjuta alla mina pilar på dem. |
| 24 | För hunger skola de försmäkta, och förtärde varda af skälfvo och ond sår; jag skall låta komma till dem vilddjurs tänder och grymma ormar. |
| 25 | Utvärtes skall svärdet föröda dem, och invärtes förskräckelse; både dränger och pigor, den som dir med dem gråhårota. |
| 26 | Jag skall säga: Hvar äro de? Jag skall borttaga deras åminnelse ifrå menniskomen; |
| 27 | Om jag icke skydde för fiendernas vrede, att deras fiender icke skola varda stolte, och måtte säga: Vår höga hand hafver allt detta gjort, och icke Herren. |
| 28 | Ty det är ett folk, der intet råd uti är, och intet förstånd är i dem. |
| 29 | O! att de vise vore, och de måtte besinna, hvad dem framdeles öfvergå skall. |
| 30 | Huru kommer det till, att en skall jaga tusende af dem, och två skola komma tiotusend på flyktena? Månn icke deras klippa hafva sålt dem, och Herren hafver öfvergifvit dem? |
| 31 | Förty vår klippa är icke såsom deras klippa; våre fiender äro der sjelfve domare om. |
| 32 | Deras vinträ är Sodoms vinträ, och af Gomorres åker; deras drufvor äro galle, de hafva bitter bär; |
| 33 | Deras vin är drakaetter, och grymma huggormars galle. |
| 34 | Är icke sådant fördoldt när mig, och försegladt i minom håfvom? |
| 35 | Hämnden är min; jag skall vedergällat. På sin tid skall deras fot slinta; deras ofärds tid är när, och det dem tillstundar skyndar sig. |
| 36 | Ty Herren varder dömandes sitt folk, och öfver sina tjenare skall han förbarma sig; ty han varder anseendes, att de äro slätt förgångne, och hvarken de beslutne, eller någon man är öfverblifven. |
| 37 | Och man varder sägandes: Hvar äro deras gudar; deras klippa, der de förtröste sig uppå? |
| 38 | Af hvilkas offer de åto det feta, och drucko vin af deras drickoffer; lät dem uppstå och hjelpa eder, och beskärma eder. |
| 39 | Sen I nu, att jag allena äret, och ingen Gud är förutan mig; jag kan döda, och lefvande göra; jag kan slå, och kan hela, och ingen är, som utu mine hand kan fria. |
| 40 | Ty jag vill lyfta mina hand upp i himmelen, och vill säga: Jag lefver evinnerliga. |
| 41 | När jag mins svärds ljungande hvetter, och min hand tager till straffa; så skall jag hämnas igen på mina fiendar, och vedergälla dem som mig hata. |
| 42 | Jag skall göra mina pilar druckna af blod, och mitt svärd skall äta kött, öfver de slagnas blod, och öfver fängelset, och öfver fiendens blottade hufvud. |
| 43 | Fröjdens alle I som ären hans folk; ty han varder hämnandes sina tjenares blod; och varder hämnandes öfver sina fiendar; och skall nådelig vara sins folks lande. |
| 44 | Och Mose kom, och talade all denna visones ord för folkens öron, han och Josua, Nuns son. |
| 45 | Då nu Mose allt detta uttalat hade till hela Israel, |
| 46 | Sade han till dem: Lägger på hjertat all de ord, som jag betygar eder i dag, att I befallen edor barn, att de hålla och göra all dessa lagsens ord. |
| 47 | Förty det är intet fåfängt ord till eder, utan det är edart lif; och det ord skall förlänga edart lif på landena, dit I gån öfver Jordan till att intaga det. |
| 48 | Och Herren talade till Mose på samma dagen, och sade: |
| 49 | Gack upp på berget Abarim, uppå Nebo berg som ligger i de Moabiters land, tvärtöfver Jericho, och bese landet Canaan, som jag Israels barnom till eget gifva skall; |
| 50 | Och blif död på bergena, då du dit uppkommen äst, och församla dig till ditt folk; lika som din broder Aaron blef död på de bergena Hor, och församlade sig till sitt folk; |
| 51 | Derföre, att I hafven brutit emot mig ibland Israels barn, vid trätovattnet i Kades, i den öknene Zin, att I icke helgaden mig ibland Israels barn. |
| 52 | Ty du skall få se landet tvärtifrå dig, det jag Israels barn gifver; men du skall icke komma derin. |
